Han föddes om våren, ungefär vid den tidpunkten då nästan all snö hade tinat bort och vintern endast fanns kvar som ett kallt minne, i en kull av fyra valpar – två hanar och två honor. För att vara en valp var han osedvanligt stor och man kunde ana en kommande alfahane. Hans päls var nästan kolsvart med svagt inslag av en gyllene rand från ögonvrån till bakbenet och hans ögon lyste av beslutsamhet – det var en stolt vargunge.

Lyan där han föddes var en naturlig grotta högt uppe i bergen och på tre sidor kantades den av nästan vertikala stup men för honan var den lätt att övervaka och skydda mot ovälkomna besök. Den första tiden höll sig valparna inne i grottan fastän Rover (jag kom att kalla honom det) försökte lura sin mamma och smita ut men efter ett tag nöjde hon sig med att övervaka sina valpar strax utanför grottan.

Rover var en naturlig ledare och var den som busade till med sina syskon, så vilt att tiken var ibland tvungen att lyfta honom i nackskinnet för att få honom att lugna sig. Men det tog inte lång stund innan han var vild igen.

Så kom då den olycksaliga dagen, den dagen ingen vill uppleva. Flocken blev attackerad av en rivaliserande flock och tre vargar lyckades ta sig ända fram till grottan. I tumultet ramlade Rover över stupkanten och föll ner mot djupet, mot marken långt där nere. Han hade tur, ett träd fångade upp hans fall och mildrade hans landning men Rover tuppade ändå av. Hans bröstkorg rörde sig sakta och man kunde tro att han låg och sov. Lika stor tur hade inte tiken och två av hans syskon, de blev ihjälbitna innan deras egen flock kunde jaga iväg angriparna. Endast den ena systern undkom blodbadet som Rover egentligen var omedveten om, han hade ju bara sett ett tumult och inte förstått vad som inträffat.

En bra bit in på eftermiddagen vaknade så Rover till, tilltufsad och öm i kroppen efter fallet. Han tittade sig omkring, kände inte igen sig och gnällde svagt. Hans huvud sjönk åter ned och han somnade till i en orolig sömn och man kunde höra hans svaga gnäll medan han drömde. Han var ju dock en valp, förvisso en varg men en liten pojk.

När Rover vaknade till igen var natten fallen och några minusgrader gjorde att hans andning stod som en plym omkring honom. Han ställde sig upp på något darriga ben och prövade några steg, ingenting brutet och Rover testade några skutt. Hans leklust vaknade till och han tumlade runt medan han lekte med en pinne. Plötsligt stelnade han till, lyssnade och spejade ut i mörkret. Han förstod att det var ett litet bytesdjur och hans mage knorrade till, Rover var hungrig. Försiktigt började han smyga sig fram, lyssnande efter de svaga ljud han hade hört och plötsligt sköt han fram, slog med tassarna och slöt munnen runt en liten skogsmus. Det var mer en lekstyrd förmåga som gjorde hans första jakt lyckosam än något annat men resultatet var det samma, Rover fick tysta den värsta hungern.

Sommaren kom igång på allvar och den forna valpen hade växt till sig ordentligt. Månader kom och gick och Rover växte sig allt större, allt starkare. Han hade en alldeles utomordentlig förmåga att finna på lösningar och i jakt var han mer lyckosam än många andra vargar, och han utvecklade en sida hos sig som var utmärkande. Rover stal sig fram. När andra vargar hade fällt ett byte kom ofta Rover i en häftig attack som skrämde de andra vargarna och om man kan prata om rykten i vargvärlden så var Rover illa beryktad. Han sågs med fasa och de flydde hellre än att illa fäkta mot honom. Han var en mycket stor varg och utstrålade en djurisk överlevnadsinstinkt och hans alfadominans var allenarådande, men han var en ensamvarg. Han avskydde att komma i kontakt med vargflockar och anföll ursinnigt. Varför visste inte Rover, han gjorde bara som det inre drev honom till. Dessutom var han en mycket vacker varg, den kontrasterande gyllene randen mot den för övrigt kolsvarta pälsen nästan gnistrade och gav honom en status som kunde liknas vid en dyrkan men blandad med rädsla och skräck. Han var ett monster i vargtermer. När Rover var två år kom han i kontakt med ett doftspår som klämtade till lite bekant inom honom. Han stannade till, nosade och vädrade för att finna mer av doften. Det var något som gjorde att han nästan flämtade till och om vargar kan få hemlängtan så var det ungefär det som Rover kom att känna, han ville veta mer. Han lät sin nos styra färden och den ledde honom till marker han tidigare inte hade beträtt. Långt in bland djupa skogar, mellan höga träd fortsatte färden och doften blev allt starkare, drev på Rover och han blev allt ivrigare. Han behövde få svar.

Framåt kvällen kom han upp på en kulle och han spanade nyfiket nedåt, och där fick han syn på en flock vargar. Slagen av ett plötsligt tålamod lade han sig och lät huvudet sjunka ner till tassarna, han betraktade scenariot. Rover fick syn på en tik med snarliknande teckning som i hans egen päls och hans ögon följde varelsen noga. Någonting vaknade till i hans bröst från flydda tider, Rover visste inte vad men en längtan hade tänts. Flocken gjorde sig iordning för natten, deras föregående jakt hade varit lyckosam och ingen brådska fanns till något. Stillheten lade sig till ro, flocken likaså och Rover somnade där han låg.

När morgonen grydde var Rover redan vaken, han hade vaknat tidigt ty något manade honom ner till flocken. Sakta skred han ner för kullen med beslutsamma steg och när han var endast trettio steg bort gick flockens alfahanne till attack. Striden blev både intensiv som blodig och väldigt kort, Rover slet tag i vargens strupe, vred sitt huvud och kastade motståndaren över huvudet där den landade, dödligt sårad och förblödde. Tiken kom fram och då förstod Rover vad som gjorde sig påmind hos honom, det var hans överlevande syster från den brutala attacken under hans barndom. Rover hade hittat hem, Rover hade hittat återstoden av sin familj igen. Och tack vare segern över flockens alfahane så bekom Rover den nya ledaren, till det han från början var född till.

Och kunde man se en varg le så var stunden här och nu, Rovers leende över att vara hemma igen.