Fotograf: Sanna Funk

Alla flickor utom jag sjunger Linda Bengtzing och vi står stilla i en typisk svensk bilkö. I en svensk bilkö som blir ännu mer typisk när en motorcykel nöjt glider förbi oss. Vi kommenterar den lite snabbt innan vi fortsätter att sjunga med i låten, trots att vi inte ens är i närheten av Linda i de högre tonerna. Efter en kvart har vi nått rondellen och där svänger vi höger, inte för att vi vet att vi ska ditåt utan för att alla orangea skyltar visar höger. Efter ytterligare en kvart är vi vid arenan och där parkerar vi efter tydliga direktiv från parkeringsvakten.

Svettdropparna kittlas på ryggen när vi går mot solen. Två har kjol, två har jeans och jag har fladderbyxor. Alltså sådana byxor som typ inte känns när man har dem på sig. Till dem har jag en tröja med hål för axlarna, för i maj bränner man sig inte tänkte jag. Att jag senare på kvällen har två sjukt proportionerliga cirklar på axlarna, i en ljusröd nyans, behöver vi inte prata om.

Det är människor precis överallt. Människor som går både mot oss och med oss. Och ibland sneddar de framför oss för att deras blick dras till något på andra sidan folkmassan. För övrigt är det många som går lite för fort, kliver oss på hälarna och nästan trampar av våra sneakers. Mina är röda för jag tänkte att det skulle vara en snygg kontrast till min i övrigt svartvita outfit. Eller så var det mitt undermedvetna som visste att de skulle matcha fint med mina axlar.

Speakerrösten ovanför oss tipsar med melodisk stämma om tunnbrödsrullar men vi har vår bestämda rutt så vi ignorerar den. Så gott det går i alla fall. När vi når fram till rondellen är det istället honung och marmelad som står på tapeten innan det rasslar till i högtalarsystemet och She’s like the wind med Patrick Swayze hörs. Jag är den enda som sjunger med när vi pressar oss förbi kön till det tredje langosståndet. Men så älskar jag ju Dirty Dancing också.

Samtidigt som vi strosar fram och försöker undvika att kliva på alla hundar i storlek small som folk envisas med att ha gåendes och inte i en barnvagn, blir man väldigt medveten om att man har ett luktsinne. Förvirrad blir man också, och får huvudvärkskänning. Man skulle kunna tro att det alltid luktar gott här men det gör det inte. Ibland går man rakt in i ett stråk av något oklart, som man egentligen inte vill veta vad det är. Ungefär som när man i sjön ibland simmar in i ett varmt stråk, som man egentligen inte vill veta vad det är. Jag har i alla fall lärt mig att det där goda som doftar är brända mandlar och jag har även lärt mig att det inte är speciellt gott.

Vi stannar inte till så ofta, men det gör ingenting. Man hinner se allt ändå. Plus att det man missar kommer man få chansen att se igen. Garanterat. Fråga mig inte hur det går ihop, men många ska absolut sälja samma saker. Jag kan dock tycka att det är ganska mysigt, då behöver man inte gå till den som skriker högst utan kan istället gå till den som ger en för mycket växel tillbaka och bara skrattar åt det. En annan bra sak är att alla alltid står på samma ställe, då kan man bli stammis. Som vi. Det är dock jobbigt när personen man räknat med sviker, och man inte kan betala tio kronor för att gå på en riktigt toalett istället för en i blå plast.

Matmässigt är husbilen som serverar kaffe, korv, toast och munk naturligtvis ett självklart stopp. Där munken är så saftig att den smälter i munnen och fastnar i gommen. För att inte tala om stoppet som kommer strax därefter, höjdpunkten på hela resan, de belgiska våfflorna. Dessa söta, rektangulära underverk som är lika fantastiska oavsett topping. Eller hjortronsylten är väl sådär, för den har jag aldrig testat. Det är något av ett projekt att få i sig där saken, det ska erkänna, men vi brukar alltid ställa oss bland träden bakom den vita husvagnen. Då är det ingen som ser chokladen på hakan och grädden på näsan. Förutom de som också gömmer sig där, förstås.

När klockan är runt halv två tittar vi på varandra, nickar instämmande och går tillbaka. Genom området med tegelvillorna och den nyasfalterade gångvägen. Vägen känns alltid längre på hemvägen, och det gör inte saken bättre att det är en raksträcka heller. Alla sätter sig tungt i bilen, så att den lite lätt gungar till. Ingen säger något men en av oss vrider om nyckeln och vår hyrbil brummar igång. Den här gången är det Malena Ernman som tar ton och ingen borde sjunga med. Men det gör de i framsätet ändå, och vi i baksätet skrattar.

Det var Rättviksmarknad det. Den där första helgen i maj.