Fotograf: Sanna Funk

På med sockor stickade av gammelfarmor och en noppig fleecetröja. På med den där benvita, stickade polokragen som gör håret alldeles elektriskt och ett urtvättat underställ. På med täckbyxor med hängslen, matchande jacka och fodrade vinterstövlar från Skopunkten. Nu ska bara banden på täckbyxorna dras under stövlarna, tumvantarna i obehagligt galonmaterial dras över jackan och mössan dras ner ordentligt över öronen för att ett ögonblick senare åka upp igen.

Det må ha varit en tidskrävande process och det fanns stunder då man svettades lika mycket som efter ett hårt träningspass på gymmet, men så som läget är idag kan jag ändå komma på mig själv att längta tillbaka till den tiden. Den tiden då den där processen var nödvändig varje gång man skulle gå ut genom ytterdörren. Även i slutet av mars.

Då och då infinner sig dock lite hopp hos oss. De numera sällsynta gånger under vintrarna då temperaturen börjar närma sig nollan och det kommer något slags snöblandat regn från himlen. Då blir vi lika lyriska som Sune och Håkan. Lika lyriska som pappa Rudolf med sin valla bestående av bland annat ägg, majonnäs och senap. För att sedan bli lika deprimerade som dem när snön hunnit smälta bort, ett ögonblick senare.

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan, men mest förtvivlan. Det är kört. It’s over. Men just det, det är ju inte ens för oss det kommer att gå åt helvete. Gud vad skönt ändå, det är lugnt. It’s all good.  Försöker jag och många andra intala oss i alla fall. Vi vet ju alla att det inte alls är lugnt. Och att det är vårt fel. Som det ser ut nu är det mer normalt med gröna gräsmattor på julafton än vad det är med vita, snötäckta. Det är åt helvete.

Men det är det som är så bra med Earth Hour. En timme om året där alla kan göra något för miljön. En timme om året där vi inte behöver ha dåligt samvete. För när vi släcker kan vi nämligen låtsas som att allt är som det ska med vårt lilla jordklot.

Låtsas som att problemet inte finns.