Fotograf: Sanna Funk

Journalistik – Krönika – Sanna Funk –
Om något lika vidrigt som koriander

 

Jag ska vara ärlig. Det är möjligt att jag har sett för många amerikanska romantiska komedier i mitt liv, det är till och med mycket möjligt. Jag har nämligen insett att jag under min uppväxt har skapat en felaktig bild av livet. Av verkligheten. Visst, det kanske inte bara är de amerikanska romantiska komediernas fel. Men de har i alla fall bidragit till att jag har fått uppfattningen av att livet är ganska enkelt och att allt löser sig. Man har en helt okej barndom och skolgång, man tar studenten, man backpackar i Sydostasien, man börjar studera på högskola eller universitet, man får ett bra jobb direkt efter, man bildar familj och sen rullar det bara på. I princip. I närheten av Bangkok insåg jag dock att livet inte är fullt så enkelt. Och någonstans i närheten av Hanoi insåg jag även att livet är kryddat av något lika vidrigt som koriander. Ångest.

Ångest existerar inte i amerikanska romantiska komedier. Överhuvudtaget. Skulle den göra det, skulle de nog inte längre kunna kallas romantiska komedier. Vilket jag kan förstå. Men det resulterade oavsett i att det tog ett tag för mig att inse att jag ibland har ångest. Eller snarare erkänna det för mig själv. Jag brukade säga: ”Nej jag har absolut inte ångest. Jag har bara andningssvårigheter ganska ofta, svårt att somna i perioder och känner konstant stress inför framtiden. Men jag har inte ångest.”

Jo Sanna, det är exakt vad du har. Ångest beter sig visserligen olika hos olika människor, men att ångesten ibland besöker mig det vet jag. Och att dessa besök inträffar oftare än tidigare är jag också väl medveten om, trots att jag försöker låtsas som ingenting när den knackar på och vill in. Jag har gått från att ha haft fem dåliga dagar på en månad till att ha fem bra dagar på samma antal dagar. Mer eller mindre. De bra dagarna och de dåliga dagarna har liksom bytt plats och även glidit ifrån varandra. En bra dag är livet helt fantastiskt och det finns inte ett enda problem i världen (nåja). En dålig dag är allt åt helvete. Vilket gör det lite svårare att leva livet enligt den ursprungliga planen jag och samhället hade målat upp.

Eftersom ångesten ofta är med mig vare sig jag vill eller inte, har jag lärt mig att anpassa alla måsten efter vilken typ av dag jag har. Det fungerar till exempel inte att redigera en roman en dålig dag. Då finns risken att jag raderar alla 172 sidor bara för att jag stavade fel på ett ord. Det är å andra sidan inte mycket som går att göra en dålig dag. Förutom att söka jobb, det fungerar alldeles utmärkt. En bra dag är jag nämligen alldeles för positiv för att inse att jag vill ha ett nytt jobb. En dålig dag har jag däremot panik och vill inget hellre än att hitta ett nytt. Och mamma om du läser detta, behöver du inte bli orolig. Många har ångest och jag råkar bara vara en av dem. Vilket är okej. Det är okej att ha ångest. Det är okej att må skit en dag. På samma sätt som att det är okej att må bra vissa dagar och fantastiskt andra dagar.

Nu kanske en del tycker att det är konstigt och blir provocerade över att jag har en sån lättsam inställning till ångest. Men då kan jag lugna er med att säga att anledningen till min lättsamma inställning är väldigt enkel. Jag har en bra dag. Om några dagar kommer en dålig dag och då kommer jag återigen ha ångest över allting. Ångest över att fylla 25, ångest över att min röst var väldigt gäll när jag sa hej till en kollega och ångest över att jag inte har ringt och sagt upp en försäkring jag från början inte ens behövde. För efter en bra dag kommer en dålig. Och efter en dålig kommer en bra.

Och en dålig dag är inte detsamma som ett dåligt liv. Något jag måste komma ihåg när jag äter chokladglass med kolasås framför ännu en amerikansk romantisk komedi.