Fotograf: Sanna Funk

I 20 år vägrade jag äta tomat. Med den klassiska motiveringen ”jag tycker inte om det”. En inte helt rimlig motivering med tanke på att jag faktiskt aldrig hade smakat det. Jag hade bara bestämt mig för att jag inte tyckte om tomat, och så var det med det. Det gick till och med så långt att jag på riktigt var övertygad om att jag inte tyckte om det. Men så en dag satt jag och min kompis på liten restaurang i Kambodjas huvudstad och hade beställt tofuburgare. Och alla vet ju att man alltid får tomat till en burgare, så även denna gång. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men när jag nästan hade ätit upp allt och den stackars tomatskivan låg vid sidan av tallriken bestämde jag mig för att smaka. Sen dess äter jag tomat, det är inte konstigare än så.

Jag hatar överraskningar. Eller okej, hatar kanske är att överdriva. Men jag är hursomhelst inte bra på att hantera dem, vilket mina kompisar som försökte överraska mig på min 18-årsdag är väl medvetna om. Tanken bakom överraskningen var naturligtvis hur snäll och oskyldig som helst, men det visste ju inte jag. Jo, det är klart att jag inte trodde att de skulle överraska mig med något hemskt, men det är det där med att inte veta. Att inte ha kontroll. Det hatar jag.

För att inte tala om när det var dags för ett nytt träningsprogram på friidrotten. Det var underbart när man väl fick det där papperet med varje träning planerad in i minsta detalj och med några övningar som man aldrig hann med för att tränaren var tidsoptimist. Men när de fyra veckorna var slut och det var dags för ett nytt program som man inte hade hunnit få än och därmed var helt ovetandes om vad som skulle hända, panik. För mig i alla fall.

Samma sak är det med traditioner. Jag tycker inte om sill, vilket jag förövrigt faktiskt har smakat, men jag anser ändå att den ska stå på bordet under jul, påsk och midsommar. Vilket den i och för sig hade gjort även om jag inte hade velat ha den där, eftersom majoriteten av sällskapet gillar sill. Men ändå. Och på midsommar ska man se majstångsresningen, det spelar ingen roll om det är tolv grader och regn. Det är inte midsommar annars. Man ska även sitta ute och äta, det är trots allt det vi har fleecetröjor och infravärmare till.

Nu är frågan, vart vill jag komma med tomaten, överraskningen, träningsprogrammet och infravärmare? Jo, jag vill komma till att jag inte tycker om att testa nya saker, att jag tycker om att ha kontroll och att jag vill att saker ska se likadana ut år efter år. Och det kan väl vara okej, kan jag tycka.

Problemet är att jag vill bli författare. Och problemet med det är att det går emot hur jag är som person på mer eller mindre alla plan. Jag tvingas testa nya saker eftersom jag aldrig någonsin har skrivit en bok, jag har ingen som helst kontroll på vad som kommer att hända i framtiden och saker kommer definitivt inte se likadana ut år efter år. Med andra ord, författare kan vara det yrke som passar mig absolut sämst. Näst efter telefonförsäljare och flygvärdinna. Visst, jag tycker om att skriva. Men det är lite mer än så som krävs för att bli författare, har jag märkt.

Samtidigt kanske det är det som är hela poängen med att just författare är mitt drömyrke. Att det är mitt drömyrke. Det kombinerar nämligen något jag tycker om, med en massa saker jag har svårt för. En kombination som resulterar i en motiverande utmaning. Och är det inte det som är hela poängen med livet egentligen?

Eller så är det bara något klyschigt jag har hört och köpt rakt av. Det kan vara så också. Och i sådana fall ångrar jag att jag åt den där tomaten.