I 24 år har jag fått frågan: ”vad vill du bli när du blir stor?”. En fråga samhället och omgivningen har ställt minst en gång i veckan. Och i 24 år har jag svarat att jag inte vet. Om man inte räknar en period i lågstadiet när jag svarade delfinskötare. Men ärligt talat, det var bara för att alla andra i min ålder svarade det och för att jag precis hade varit på Kolmården. Och när alla slutade svara delfinskötare gjorde även jag det. Jag var inte så mycket för att gå min egen väg på den tiden.

Tiden fram till högstadiet var underbar, då behövde jag inte göra några val överhuvudtaget. Jag behövde inte ha en plan. Men samtidigt som jag började högstadiet, började också mitt personliga lilla helvete. Fast egentligen inte ändå. Under högstadietiden hade jag friidrotten som jag kunde klamra mig fast vid, något att luta mig mot. För om någon frågade då, vad jag ville bli, kunde jag alltid säga att jag ville bli olympisk guldmedaljör i höjdhopp. Det var tydligen en rimlig framtidsplan enligt många som nickade gillande till svar.  Några år senare började jag gymnasiet, fick en stressfraktur och hoppade in i en järnstolpe bredvid höjdhoppsmattan. Vilket resulterade i rehabilitering, två stygn i huvudet och en krossad framtidsplan. Jag var tillbaka på ruta ett, om jag nu ens hade lämnat den från första början.

Under gymnasiet pluggade jag det mest intetsägande som går att plugga. Samhälle med inriktning Samhälle. Det pluggar man nämligen när man inte vet vad man vill bli. Det vet alla. Problemet var dock att programmet inte hjälpte mig att komma på vad jag ville bli heller. Istället blev jag ännu mer förvirrad. Precis vad jag behövde. Ibland brukar jag önska att jag hade pluggat till typ undersköterska istället. Visst, jag kanske inte hade tyckt det varit så kul, men jag hade i alla fall haft ett vettigt svar på frågan alla envisades med att ställa.

Men än så länge var det ändå okej att svara ”jag vet inte”, när frågan dök upp. För jag hade nämligen hört av syokonsulenter och läst i Frida att det är under gymnasiet som den omtalade polletten trillar ner. Allt faller på plats och livet löser sig sa alla och jag trodde på dem. Det är lugnt. It’s all good.

Tre år var dock över på en sekund och när jag stod och viftade med studentmössan den 15 juni 2012 insåg jag att det inte alls hade trillat ner någon jävla pollett. Men som tur är finns det något som är lika självklart att göra efter gymnasiet, som det är att dricka champagne till frukost på studentdagen. Backpacka i Asien. Fem månader bland palmer, kritvit sand och turkost vatten tänker många. Fem månader att komma på vad jag vill göra i livet tänkte jag.

Men nej då, tji fick jag. Jag hann knappt blinka förrän jag var tillbaka hemma. Med ett huvud lika tomt på livsplaner, som bankkontot på pengar. Tack gode gud för Högskolan i Gävle. Där fanns nämligen ett program lika flummigt och intetsägande som det jag pluggade på gymnasiet. Programmet för Professionellt skrivande. Perfekt. Det passade mig ypperligt som alltid hade gillat att skriva men som utöver det fortfarande var helt lost. En sista chans att hitta ett svar på frågan: ”Vad vill du bli?”. Och hur gick det då? Inte alls såklart. Tillbaka till Falun efter tre fantastiska år, vilsen och gråtfärdig.

I 24 år har jag fått frågan: ”vad vill du bli när du blir stor?”. Och i 24 år har jag svarat att jag inte vet. För jag har trott att jag inte har vetat. Men nu vet jag. Inte för att någon syokonsulent har berättat det för mig eller för att den där jävla polletten plötsligt har trillat ner. Utan för att jag har kommit på att jag alltid har vetat. Varje gång jag rutinmässigt har svarat ”jag vet inte”, har en tanke alltid dykt upp i mitt huvud. En tanke jag inte har vågat säga högt med risk för att bli förlöjligad.

Jag vet att det är svårt att skriva, och jag vet att det är förbannat svårt att skriva bra. Men det är inte omöjligt. Det kan jag konstatera efter att ha studerat skrivande i olika former i hela mitt liv. Jag menar, jag gjorde till och med romandebut när jag var elva tillsammans med min kompis. Visst, boken var tio sidor lång, handskriven och hette Boken om vildhästarnas flock. Men det var en bok och den sålde rätt bra vill jag minnas, både min mamma och min kompis mormor köpte ett exemplar för 20 kronor.

Jag skulle säga att det är ett ganska så tydligt tecken på att jag ska bli författare när jag blir stor, eller hur?