Ett utdrag av novellen ”Att hitta en plats”.

Början

Joachim stirrade in i spegeln och höjde sakta sakta sin arm upp i en båge, handens fingrar täta som svanens fjäderdräkt men lika lätta som vikten av en enstaka fjäder. Armen var senig och blek av vintern och timmarna i den ljusa danssalen som aldrig tog in något solljus. Han rörde vid spegeln med andra handens fem fingertoppar och lutade huvudet mjukt åt vänster. En dröm om en spegelbild som rör sig med vackrare fötter och vackrare nacke, en svan som liknar honom men som liknar någon annan mer. Perfektion är en varelse som tränger sig i vägen och klänger över din axel. Något så vackert som perfektion som gör den vackraste till ful.

Hans ärr fanns i ögonen som stirrade tillbaka genom glaset, som längtade efter något mer, i små påsar stillades den törsten ibland. Ett rykte gick att Freddie Mercury skrev Bohemian Rhapsody på en sex timmars kokainstreak. En dag ska Joachim också skapa ett mästerverk.

1.

”Har du hört om Loffe? Moa hörde jazzläraren prata med rektorn om honom igår, han har tydligen gått och blivit ett fikus! Jag lovar att paddan han dansar med har gjort alla brudar giftiga, fyfan.” spottade Pär. Vi stod bakom Hammargymnasiets gympasal. Det var här och sen var det Sandvik, pappa hade ordnat en intervju för mig på Klingan. Där de gör rakblad. En gång hittade en nervös gubbe en antagligen lika nervös kille, som hade slipat till sig ett och beslutat sig för att städskrubben var ett bra ställe att avsluta sin karriär på. Gubben kolade vippen en vecka senare, men på Sandvik tyckte man det var roligare att säga att han dog när han såg liket. Jag dök aldrig upp till min intervju.

”Ja, fyfan.” sa jag kort och tog ett halsbloss och tänkte på Loffes läppar. Det sved, både i halsen och i hjärtat. Loffe var ju hans. Och Loffe var vacker, Loffe var vacker i solskenet och Loffe var vacker i danssalen. I en stad som denna var han det enda vackra kvar. Men jag spottade hårt i backen jag också och låste blicken på askan som blåste bort med vinden.

I ögonvrån sig jag Pärs blick som smög fundersamt upp och ner över mig och gled sedan slött iväg ut åt gatan. Han gick upp i en hög relevé som han brukade när han funderar och mosade sina blåa Converse på mitten. Ställningen formade smalben och vader urkarvade av sten genom de tajta byxorna. Hans lediga hand kramade den muskulösa överarmen som var knottrig av den tidiga våren. Från stunden 12 åriga Pär klev in i Folkets hus spegelsal i källaren tills nu, har ingen någonsin ifrågasatt honom. Han var Sandvikens Corey Hart som småbrudarna flockades kring utanför rökrutan vid Princess, och han var Moses som delade på ungdomsgårdarnas folksamlingar när han gick genom ett rum. Pär var Pär som dansade lika mycket för att det var det enda han älskade, som för möjligheten att ta på alla tjejer när Loffe inte tittade.

Tre äldre killar gick förbi på gatan och fick syn på oss. ”Kom, snart börjar dom väl tro att vi har blivit smittade av vår kära dansfröken.” sa Pär ironiskt och fimpade, men sneglade likaså över axeln när den lilla gruppen började skratta överdrivet högt. Vinden svalkade och sköljde bort minnena av ditt smaksatta läppbalsam.

2.

Det är fridfullt och klinisk rent på biblioteket. Hyllorna andas av nytryckta böcker som nästan kastar sig över en för att få chansen att läsas. Men Jag och Loffe befann oss på övervåningen, där ungdomarna samsas med facklitteratursgubbarna som letar efter märkliga böcker om apartheid och Hitler. Här på övervåningen fanns vinylskivorna, vi letade genom hyllorna på biblioteket efter Talking Heads nya vax Remain in light, vi skulle inte sno den, bara låna ett tag. Som jag hade lånat Pärs fina Pioneer-svarv i 2 månader nu. På biblioteket var de alltid upptagna och alla ville lyssna på Once in a lifetime, det var som om biblioteks-Lena och gud sände oss ett tecken om att det inte fanns någon annan väg att gå.

De dagar vi inte letade efter ny musik så brukade Loffe gräva i fyndlådan, han menade att när man letar i fyndlådan kan man inte gå efter musiken utan efter det bästa omslaget. Därför drog han nu ut en skiva – You Can Tune a Piano But You Can’t Tuna Fish – visade triumferande upp den och log stort från öra till öra. Denna hade självklart en gigantisk tonfisk på omslaget, jag skrattade lätt. Titeln slog in våra dagar med den röda tråden av dåliga skämt vid köksbordet över det halvtaskiga snabbkaffet. Mina fingrar dansade vidare över de tunna pappfodralens ryggar, en gång sorterade i fallande ordning, a till ö. Nu var de blandade och kantskavda och lämnade spår av en person som någon gång under åren gav upp. Jag hörde snart en harkling i slutet av korridoren och såg Loffe som menande hade börjat röra sig mot trappen med en gigantisk fyrkant stoppad under den bruna rocken. Hur vi skulle kunna gömma en skiva hade jag inte tänkt på, så jag började lätt springa nedför trappen och förbi Loffe. Lena stod och sorterade böcker och de två smala gångarna ut från biblioteket var fria från hinder, men när larmet gick och Loffes lackskor började hamra högt i en sprint bakom mig bestämde jag mig för att det kanske var bäst att bara springa.

Loffe och jag var en tyst överenskommelse, från en vänskap till något mer och helt plötsligt var det en ny tillvaro som hade skapats. Vi var en vindpust som en dag inte skingrade utan drog dimman närmare. Jag såg mig som en självständig person, det beroende som växte fram i mig accepterade jag långsamt och med motstånd. Men snart levde vi i en viss harmoni, gömda och skylda bakom falska identiteter som inte krävde falska pass. Men även om pass hade krävts så var de onödiga, vi lämnade aldrig vår bubbla, den som omgav biblioteket och Loffes lägenhet och danssalen, Skosulorna som rörde sig hem mitt i natten, allt för ofta, var ett hån mot gatan. För en värld i skräck och i skam.