Löven sprider sig som ett täcke över min kropp
Jag kan inte gå hem, Jag har legat här så länge
Förmultnande förkastande, jag är inte byggd för den här kylan
Din smygande värme håller ett grepp om mina armar
Som hösten drar med dig flämtar vårens första andetag i min nacke
Jag sa att jag inte skulle men kommer likväl fortsätta vänta på dig
Som ängarnas strån svävar tålmodigt i vinden,
lyfter torkade maskrosor som änglar i tysta vindpustar och blåser mjukt över min kind
Kommer du, blommar och växer och ler
Mitt trubbiga andetag andas ut med tveksamhet
Jag ryser när vintervindarna viskar i mitt öra,
men sluter ögonen när varma läppar, doftandes av sommar, stryks mot min käke
Fågelkvitter studsar på fuktig bark och vaggar mig stilla
Dina fingrar letar över min hud som knottras av din beröring
Här vill jag ligga, i fuktigt gräs som doftar vår
Och höra mina andetag resa med jorden
Solstrålar träffar min kropp och kysser mina fötter
Låt mig få kyssa dina bara händer
tomma, rena men fulla av mening
Märkena av mitt läppstift tatueras in i din hud, är det nog som påminnelse? Om något stort.
Jag vet inte vad än men det är poetiskt och omöjligt att glömma

Se molnen, de vandrar lätta och mjuka
Slott med vackra torn rasar för att börja om på nytt
Mina fingrar följer konturerna av de vita landskapen som så snabbt förändras
Mina fingrar följer konturerna av din rygg som brukar vara så stark men är nu så skör
Du säger att mina ögon är som våren första strålar,
hoppfulla och varma
Jag försöker att vara det,
men våren och hösten har kommit så många gånger nu
Det är en påminnelse som kryper kylande över kroppen, jag antar att jag är rädd.
Ögonen fångar en liten del av oändligheten
Men i periferi dansar allt i färger vi inte ser

Skriv om oss, fastän våra minnen var små och flyktiga
Och våga inte glömma mig
Det är ju jag som försöker glömma dig