Hon uppfattade fragment av samtal runt omkring sig. Vad ska vi grilla i kväll? Ska du med och bada? Vilken fin baddräkt! Samtal mellan människor. Självklar tvåsamhet. Hon drog i sin solblekta blå bikini. Resåren var uttänjd och bikinitrosorna satt illa. Hon lutade sig bakåt i brassestolen, slöt ögonen och försökte stänga ute alla ljud. Men ju mer hon försökte avskärma sig, desto mer påträngande blev omgivningen. Ett vasst skrik från någon som kastade sig från bryggan skar i öronen. Småbarnens ihållande tjut och upphetsade höga röster slog mot henne från alla håll. Hon rotade i sin strandväska efter hörlurarna. Med stressade rörelser tryckte hon in propparna i öronen och hon fumlade för att få fart på spellistan. ”I am beautiful ” med Candice Glover letade sig in i hennes innersta. Som på beställning kom tanken; nej, det är jag inte. Hon slet ut hörlurarna, tryckte ner mobilen i väskan.
Hon plockade upp sin termos och hällde snabbt upp svart kaffe i locket, samtidigt som hon såg sig om. En familj bredvid höll på att duka upp en mindre buffé, hon såg pastasallad och piroger, oliver i en liten burk. En leende solbränd mamma lite längre bort slevade upp fruktsallad till dyngblöta barn. Ett gäng tonåringar tuggade glupskt på enorma baguetter, kladdiga av skagenröra runt sina tjattrande munnar. Hon tog en klunk av kaffet, det var ljummet och smakade beskt. Sedan plockade hon upp en kanelbulle ur väskan. Tuggade sakta på den torra fabriksbakade snurran. Vad gjorde hon här egentligen? Varför plågade hon sig med detta? Hon viftade bort en enveten fluga från handen och tryckte in det sista av bullen i munnen samtidigt som hon ställde sig upp. Degen växte i munnen, hon svalde och svalde.

På väg ner till sjön försökte hon undvika att titta på de hon passerade. Men det var svårt att låta bli. Muskulösa kokosdoftande kroppar med tatueringar på hemliga ställen – man kunde ana dem under minimala tygbitar– lockade hennes blick. Spinkiga rumpor i pyttesmå bikinis fick henne att fånstirra och hon skämdes över sig själv. Över sin avundsjuka. Hon såg ner på sin dallrande bleka mage i några sekunder innan hon snabbt vadade ut i det klara vattnet.
Hon simmade rakt ut i sjön. Under henne blev vattnet mörkare och mörkare. Kalla strömmar smekte hennes mage och hon huttrade till. Hon slutade simma, trampade vatten. Anade djupet under sig, föreställde sig att långa trådar av sjögräs sträckte sig efter fötterna. Hon kisade in mot stranden, mot livet som pågick där. Skratten, skriken och samtalen färdades över vattenytan och nådde henne. Hon var inte en del av något, hon var som alltid en livets åskådare, en som stod vid sidan av. Så enkelt det skulle vara att sluta trampa. Att bara släppa taget och låta kroppen sakta dala ner i djupet. Låta sig omslutas av vatten, sjunka, falla mot evigt mörker. Hon trampade lite långsammare. Ingen skulle sörja henne. Men hon saknade modet och hennes egna tankar skrämde henne så mycket att hon i stället frenetiskt började trampa vatten. Som om själva tanken på att sjunka skulle få henne att faktiskt göra det. Hjärtat hamrade oregelbundet i bröstet på henne och hon började simma mot stranden. Det som pågick där skrämde också henne. Livet. Det alla verkade hantera med sådan självklarhet; i par, i grupp, i naturliga konstellationer. Kroppen blev så tung vid tanken på den förlamande ensamhet hon kände och hon snurrade över på rygg. Sjön bar henne, hon flöt en stund. Med öronen under vattnet kändes allt lite lättare. Solen värmde hennes ansikte och hon försökte ta emot, uppskatta stunden.

På väg upp darrade benen av ansträngning, men också av något annat; oron över sina egna tankar för en stund sedan. Hon fick syn på sin plats, den klargröna solstolen såg så ensam ut i sanden där den stod och väntade på henne. Hon stannade till i vattenbrynet, hämtade andan, slickade sig om de kalla läpparna som smakade sött av sjövattnet. Blicken for över myllret av människor. Och nu såg hon. Lite längre upp i skogsbrynet låg en ensam handduk, en rosa- och vitrandig. Och borta vid bryggan satt en ung tjej utan sällskap och sög på en glasstrut. I skuggan under ett träd satt en man i en brassestol alldeles för sig själv med slutna ögon. Hon gnuggade vattnet ur ögonen och undrade varför hon inte lagt märke till dessa människor innan.