Fotograf: Susanne Schemper

En olycksfågel har landat i björken i min trädgård. Hans svarta tomma ögon är fästa på mig. Jag vill inte se honom, han är ett sändebud, ett dåligt omen. Jag vet, jag har träffat honom förr. Minnet av vad som skedde den gången finns kvar inom mig som ett skavsår i min själ. Men det går inte att undvika att se på honom, går inte att titta bort. Hans sprakande uppenbarelse drar blickar till sig. Hans kaxiga fjäderskrud i orange, knallgult och blodrött går inte att missa. Färger som signalerar fara och kaos. Jag gömmer mitt ansikte i händerna, hoppas att jag befinner mig i en mardröm. Då börjar han sjunga. Det är inget kraxande, sådant man kan höra från en alldaglig olyckskorp. Nej, det är toner som förför mig. Som svävar fram i gryningen; mjuka och lockande, övertygande och förtrollande. Jag vill hålla för öronen. Jag vill stänga ute hans falska lockrop. Men inte heller det är möjligt. Jag står som fastfrusen, barfota i daggvåt gräsmatta.  Jag tar bort händerna från ansiktet, hoppas fortfarande att jag inte är vaken. Olycksfågeln är närmare nu. Han sitter på en låg gren, näbben är öppen och jag anar en rosa tunga i öppningen. Hans döda blick är fäst på mig och jag känner hur jag svajar till, hur jag inte kan värja mig för ondskan som strömmar mot mig. Vad vill han mig?

Då kvittrar det till bakom mig. Jag anar ett vinddrag, en frisk virvlande bris. Och hundratals lyckofåglar sluter upp bakom mig. De är små, oansenliga till utseendet, men de är många. De dansar i luften ovanför mig. Kvittrar mjukt och lugnande. Deras samlade kvitter blandas och blir till en kör, en enad röst av kärlekskvitter. Fågelsvärmen omringar björken och jag ser hur olycksfågeln krymper. Lyckofåglarna vill honom inget illa, men de är fler, många fler, och deras kärleksbudskap är så mycket starkare än hans falskhet och illvilja. Han flyr, ger sig iväg som en skadeskjuten kråka. Lyckofåglarna landar bland de gröna bladen, kvittrar lågt. Trygga i vetskapen om att de alltid kommer att vara fler än olycksfåglarna, sluter de ögonen och vilar tätt intill varandra.