Naken fotsula mot kall räfflad metall. Hon ökar trycket, pedalen sjunker ner lite till. Gasen i botten. Världen rusar förbi. Fälten sträcker ut sig på båda sidor om vägen, till vänster möter fälten havet långt borta vid horisonten. Solen har nyss gått ner. Eller upp. Hon vet inte. Hon ser sina solbrända händer, med välskötta naglar och dyra ringar, krama ratten.

Framför henne sträcker landsvägen ut sig. In i evigheten, en raksträcka som aldrig verkar ta slut. Otåligheten bankar på bakom revbenen. Hon trycker hårdare, men pedalen är redan i botten. Det smakar metall i munnen, hon spottar. Det rinner ner på hakan, seg blodblandad saliv. Han slog ut minst en tand. Hon söker sin blick i backspegeln. Känner inte igen ögonen som anklagande tittar tillbaks. De verkar tycka att det är hennes fel. Eller så undrar de varför hon lät det gå så långt. Ett öga är blodsprängt, det andra svullet. Hon grinar mot spegelbilden, lutar huvudet en aning bakåt för att kunna se munnen. Rörelsen framkallar en så intensiv smärta i nacken att hon rycker till och blundar. Bilen svajar fram och tillbaka över vägen i några sekunder, innan hon återfår kontrollen igen. Två framtänder saknas, hon öppnar munnen stort. Släpper ratten med höger hand, låter fingrarna smeka det blodiga svampiga tandköttet. Båda händerna på ratten igen. Tio i två, säger hon högt, förvånad över att rösten håller. Hon placerar händerna i rätt läge. Vägen tar aldrig slut. Var slutar den? Var slutar detta? Mobilen vibrerar, hon visste inte att hon hade fått med sig den. Hon tittar inte på mobilen, vill inte veta vem det är, hon vet vem det är. Händer glider, armarna orkar inte stanna i tio i två längre, ratten skakar, vibrerar. Kvart i tre, går också bra säger hon och skrattar samtidigt som tårarna börjar rinna. Tjugo i fyra i nödfall, säger hon ännu högre. Rösten håller, rösten är stark, den har han inte lyckats knäcka.

Smärtan i nacken sprider sig, huvudet verkar väga så mycket mer än det brukar. Hon sätter på radion. En klämkäck röst informerar henne om att det kommer att bli värmerekord till helgen. Hon rullar ner fönstret. Vinden kastar sig in i bilen. Radiorösten hade rätt. Det är en varm vind, nästan het. Den luktar avgaser och som en tidig morgon på landet. Det måste vara morgon, inte kväll. Radiorösten tystnar och en låt tar vid. Hon kan låten och hon sjunger med:

I´m on the highway to hell
No stop signs, speed limit
Nobody’s gonna slow me down
Like a wheel, gonna spin it
Nobody’s gonna mess me around

Hon sjunger så högt hon kan. Tårarna rinner som ett tröstande ljummet vårregn över hennes ömma ansikte. Hon hör hur hon läspar på bokstaven ”s” men inom henne viskar en röst som inte läspar: Låt ingen stoppa dig.

Hon släpper ratten med båda händerna, låter händerna dansa i takt med musiken, låter vinden rufsa om i hennes hår, låter det hända.

Nobody´s gonna mess me around.