Bild: Susanne Schemper

Han smyger på tå.
Ljudlöst rör han sig igenom det mörka huset. Ekparketten är mjuk under tårna. Luften står still, känns kvalmig och unken. Han hör andetag från sovande människor. Människor som är hans familj. Välbekanta ljud; suckar, snarkningar, någon som mumlar i sömnen. Hans tårar rinner och han tvekar. Något inom honom vill vända om. Värken i bröstet tilltar, det känns som om han ska sprängas inifrån.

Han stannar. Andas. Blundar hårt och föreställer sig att han smyger tillbaks. Att han kryper tätt intill, lägger handen på hennes bröstkorg, känner hennes hjärtas rytm mot sin handflata. Hennes värme, hennes utandning mot hans kind, hennes hår som luktar kokos, hennes mjuka nakna hud. Föreställer sig att han smeker sin dotter över ryggen; rosa frottépyjamas fuktig av svett, en svag doft av mjölk i hennes andetag. Föreställer sig att han pussar sin son på den finniga pannan, att han varsamt lirkar telefonen ur den sovande pojkens hand samtidigt som han viskar hans namn.

Men han kan inte.

Han smyger vidare, håller andan, gråter, snyftar inombords. När han slår upp ytterdörren bankar hjärtat så hårt att han tror att han ska dö. Han kippar efter andan, klunkar girigt i sig nattens svala luft, låter syret virvla inom honom. Svajande tar han sig fram över tomten. Han vet inte vart han ska. Han vet bara att han måste följa fullmånen, att den kallar på honom, att den kommer att leda honom rätt. Han har försökt att stå emot så länge, men det går inte längre. Det som började som en viskning från månen har nu blivit till ett skrik. Han har inget val, han måste lyda. Han springer mot skogen, känner hur styrkan återvänder, hur musklerna växer sig större under huden. Ur hans inre stiger ett ljud, ett morrande som river ovant i halsen. Bröstkorgen expanderar och han rusar fram i skogen. Ljudet inom honom växer och han ylar mot månen. Han är på väg.