Skönlitteratur – Novell – Susanne Schemper – Jordens Undergång

 

Han räknade tyst för sig själv. Sju dagar. Han satt uppkrupen i soffhörnet, så som han gjort alla nätter den senaste veckan. Sju dagar sedan han pratat med en annan människa. Han fingrade på boken, den tummade, slitna boken som låg uppslagen i hans knä. Feta fingeravtryck på omslaget och sidorna, hundöron i olika storlekar, anteckningar i marginalerna. Enligt boken var det nära nu, bara timmar kvar sedan skulle jorden gå under. Undergång. Han var för rädd för att sova och för rädd för att gå ut. Han kikade mot fönstret med sina rödsprängda värkande ögon. En vindstilla morgon i ett alldeles vanligt kvarter. Solen var på väg upp för sista gången. Himlen var ljus, skimrande. Kunde världen gå under när morgonen var så vacker? Han ställde sig upp. Benen darrade av trötthet och han fick ta stöd utmed väggarna under den korta promenaden till köket. Diskbänken var täckt av intorkade matrester, tomma konservburkar och kladdiga glas och koppar. Det stank av ruttna sopor och sur mjölk.

 

Han hällde upp ett glas vatten, handen skakade våldsamt när han förde glaset till läpparna för att ta en klunk. Vattnet var ljummet och smakade beskt. Tänk om undergången började med förgiftat vatten? Han spottade rakt ut; fräste och torkade insidan av munnen med kökshandduken, drog ett par gånger över tungan och tänderna. Han gick fram till fönstret, ställde sig bakom gardinen och kikade ut på den tomma gatan. Tidningsbudet kom runt hörnet i hög fart. Han följde bilen med blicken, visste att den skulle köra gatan ner, vända om och sedan börja sin leverans. Det sög till i magen på honom. Om detta var den sista dagen på jorden, för honom och för alla andra, var han tvungen att se en annan människa; höra rösten av en annan människa, röra vid och hålla om en annan människa. En sista gång. Han slängde sig mot ytterdörren, låste upp alla lås och sprang vingligt över tomten mot brevlådan. Det välbekanta ljudet från postbilen var det enda som hördes, den närmade sig långsamt. Han kikade fram bakom häcken. Bakom ratten satt en ung tjej, han anade ett blont rufsigt hår. Hans hjärta bultade så hårt, så smärtsamt fort. Bilen närmade sig och han gjorde sig redo. I samma sekund som han kastade sig fram från sitt gömställe och greppade brevbärarens tunna arm, tackade han universum som sänt honom denna människa av kött och blod. Han skulle slippa slungas in i den okända evigheten ensam.