Fotograf: Susanne Schemper

Oscar ställer sig upp och spänner samtidigt magmusklerna. Det svartnar för ögonen i en sekund – kanske två – och det ilar till i bröstkorgen av rädsla. Fy fan vad pinsamt det vore att svimma på stranden. Yrseln ger med sig och han drar bak axlarna en aning, vill att bröstmusklerna ska vara det alla lägger märke till först. Han är inte lika nöjd med benen, tycker att det är lite löst bak på låren. Hungern river och krafsar i magen, det värker ända upp i halsen. Han testar en hemmasnickrad diet, att helt enkelt att äta så lite så möjligt, endast protein och helst ingenting efter klockan tre. Samtidigt kör han dubbelpass för låren varje dag. Oskar ser sig om. Ser att han får uppmärksamhet från alla håll. Män, äldre kvinnor, tonårstjejer. Han går medvetet långsamt ner till vattnet, fokuserar på att flexa ryggmusklerna. Ryggen är han sjukt nöjd med.

Plötsligt nås han av en svag svettlukt. Helvete! Kommer den från honom? Han försöker sniffa mot armhålan utan att det märks vad han gör och precis då hör han den mjuka rösten. Rösten, den porlande, retliga och sexiga rösten han drömmer om, dag som natt. Som gör saker med honom, som får honom att bli svag och osäker. Som får honom att rodna och stamma. Han stannar och där står hon, nära honom. Väldigt nära. Hon luktar sololja, och något annat, som brynt smör eller sega engelska kolor.
”Hej Oskar. Bada?”
”Linnea är du här?”
Han svär inombords, fy fan vilken idiotisk fråga. Nu känner han svettlukten igen, den kommer definitivt från hans nyrakade armhåla. Den är frän nu, han tycker att den sticker i näsan. Oskar trycker armarna tätt mot överkroppen så att inte Linnea ska uppfatta att han stinker. Tänk om hon redan har gjort det?
”Japp”, svarar hon och stryker långsamt med en vass guldfärgad nagel utmed hans överarm. Hon tittar honom rakt i ögonen och ler med glansiga ljusrosa läppar. Hennes tänder är pyttesmå och vita som nyfallen snö. Sedan springer hon rakt ut i havet, skriker högt när hon slänger sig i de salta vågorna. Oskar har fastnat i den varma sanden. Ska han springa efter henne, passa på, ta chansen att lära känna henne? Eller ska han låtsas som om ingenting hänt? Oskar känner på armen där hon rispade med sin nagel. Han inbillar sig att det pulserar under huden, att hon skar ett hål i den perfekta ytan så att allt han har inom sig, och som han aldrig visar för någon, ska börja droppa ner i sanden. All osäkerhet, ångest och oro. Alla rädslor; att inte vara snygg nog, att inte duga, att bli fet. Det kommer att rinna ur honom när huden brister, rostbrun vätska, och han kommer att stå i en pöl av sitt egna äckliga inre. Och alla kommer att stirra och peka, skratta åt honom.
Han ruskar på huvudet. Vad händer med honom, vad står han här och tänker på? Vad fan är det för fel på hjärnan? Han bankar lätt med handflatan mot pannan, som för att rycka sig själv tillbaka till verkligheten. Kroppen är alldeles klibbig av svett nu, det är som om solens strålar får hans huvud att koka. Han svajar till.

Han ser på Linnea, hur hon simmar med starka simtag. Solen blänker på hennes släta bruna rygg, hennes svarta hår flyter omkring henne. Hon kikar mot stranden. Oskar ser sig omkring, villrådig. Han bestämmer sig. Han kan inte bada med Linnea, han klarar det inte. Dessutom luktar han faktiskt svett. Han vänder, går tillbaka till sin handduk och börjar samla ihop sina saker, fort och fumligt. Det är ändå för varmt och han mår illa nu, det där som river i magen har flyttat upp till halsen, har fastat där som en svidande klump. Han får bada med Linnea en annan dag. Dessutom behöver han få till låren först, få bukt med det där dallriga.