Fotograf: Susanne Schemper

Hon lät blicken vila inåt. Lät tankarna flyta omkring planlöst, utan mål eller mening. Kroppens muskelminne styrde henne. Hon rörde sig mjukt mellan trädens höga stammar. Samma promenad varje morgon, ett måste för att hon skulle orka livets krav. Grenarna nuddade vid hennes kropp som om de välkomnade henne till deras värld igen. Fötterna fann fäste bland hala stenar, bland fuktiga löv och knotiga rötter. Hon andades i takt med vinden. Vinden som fick de spröda löven att rassla högt där uppe där trädtopparna kysste himmelen. Ljuset från den morgontrötta vårsolen nådde knappt ner till marken. Hon rörde sig i ett land mellan mörker och ljus. Tystnaden landande mjukt inom henne, la sig tillrätta. Marken doftade mossa och fukt, tryggheten i det fick henne att le inombords. Livsandarna hade återvänt efter den långa sömnlösa natten. Hon visste vad som väntade runt nästa krök och hon lyfte blicken, redo att välkomna det välbekanta. Hon var framme vid gläntan där hennes promenad brukade börja och sluta. Under ett par sekunder stod hon alldeles stilla. Blicken hade inte som väntat landat i den ljusa gläntan. I stället mötte den mörka kala stammar. Hon såg sig förvirrat omkring. Kände hur skogen omkring henne höll andan. Var hon vilse? Det kunde inte vara möjligt, hon gick exakt samma promenad varje morgon. Hon hade kunnat gå den i sömnen och ändå hitta. Sakta vände hon sig om, kisade in bland träden. Skogen, hennes vän, hennes andningshål, tycktes inte längre vänlig. Hon tog ett par trevande steg tillbaks, gick i sina fotspår en stund. Benen som alldeles nyss hade fört henne framåt utan problem var nu stela. Hon rörde sig klumpigt och halkade flera gånger. Efter några minuter stannade hon upp. Andningen var snabb och hennes lårmuskler vibrerade under de tunna träningsbyxorna. Sakta vände hon sig om. Framför henne var skogen tät. Hon kände inte igen sig. Trots att hon gått på precis samma plats för ett par minuter sedan. Hon tvingade sig att gå framåt, mot platsen där gläntan helt enkelt måste finnas. Grenarna nuddande inte längre mjukt vid henne, de piskade henne, rev hennes hud blodig. Hon slog tillbaks, skrek åt dem att dra åt helvete. Rädslan grep om hennes vader, fick henne att snubbla; gång på gång. Det fanns ingen glänta. Bara tät skog. Hon lutade huvudet bakåt, lät blicken följa stammarna hela vägen upp. Träden tycktes ha vuxit sig högre, tätare; hon såg knappt topparna längre. I stället för att ljusna i takt med att solen steg på himmelen verkade det mörkna runt omkring henne. Dimma steg från marken, virvlade lojt runt hennes ben, smekte hennes höfter. Hon snurrade runt, sökte febrilt efter något välbekant, vad som helst. Men skogen hade vänt sig mot henne. Ingenting var längre välbekant. Till och med dofterna som brukade väcka hennes livskraft var borta. I stället för att dofta friskt av spröda blad, stank det av förruttnelse, av död. Allt var tyst. Tystnaden som hon brukade välkomna fick henne nu att skaka. Hon tog ett par steg, stannade, lyssnade. Inte ens hennes egna steg hördes. Hon provade att bryta av en tunn gren. Den knäcktes alldeles ljudlöst. Dimman slöt sig om henne, nådde henne nu till bröstet. Hon vadade fram, sträckte upp armarna över huvudet, kippade efter luft. Stegen så tunga, luften så tjock. Hon stannade. Lutade sitt huvud så långt bak hon kunde. Hon gav upp. Lät skogen omfamna henne, ta henne. Det var oundvikligt, hon hade älskat skogen för mycket. Litat på den. Ett misstag förstod hon nu. Skogen hade lockat, smickrat, lett henne tillbaks till livet. Bara för att slå tillbaka när hon minst anade det. Hon slöt ögonen och försvann ljudlöst in i dimman.