Fotograf: Susanne Schemper 

 

Skönlitteratur – Novell – Susanne Schemper –

Finns det några snälla barn?

 

Ögonen bakom den uttryckslösa masken följde henne där hon rörde sig mellan hyllorna. Var det någon hon kände? Varför stirrade han annars så? Vad var det förresten för dålig mask, den såg både plastig och onaturlig ut och hålen framför ögonen var alldeles för stora. De hårda kinderna var bulliga och skägget såg tovigt ut. Inte ens de minsta barnen skulle gå på att det var en riktig tomte. Underligt, NK var ju annars noga med att allt skulle vara så tjusigt, de kunde väl ha satsat på en ordentlig tomtemask.

Hon plockade upp en stor turkos burk med hudkräm från en hylla, skruvade av locket och sniffade på krämen som såg ut som vispad grädde och luktade som gröna äpplen. Hon låtsades studera etiketten men sneglade egentligen på tomten. Han satt framåtlutad och pratade med en snorig liten tjej med tofsar. Det var något i hans rörelsemönster som var bekant också och sättet han satt på. Bredbent, rundad rygg och med huvudet lite på sned. Hon hörde hans ”Finns det några snälla barn?” och rösten skrapade lätt på ett sedan länge begravt minne djupt inom henne.

Julmusiken skrålade ur varenda högtalare och det mullrade lätt i bakhuvudet. Varför måste det spelas så jävla högt? Med en duns ställde hon ner burken på hyllan och anade mer än såg, hur expediten i sin välstrykta aprikosfärgade rock snörpte på munnen. Hon ignorerade damen och tog små snabba steg i sidled utmed hyllan, måste komma närmare tomten. De söta och tunga parfymdofterna gjorde luften seg att andas och fick huvudvärken att breda ut sig, nu tryckte den på i tinningarna också. Hon knep samman ögonen hårt i några sekunder, strök med ena handen över pannan som för att hindra huvudvärken att sprida sig. När hon öppnade ögonen igen såg han rakt på henne. Låtsastomten. Mörka runda ögon, som pepparkorn eller fågelögon. Det svajade till inom henne, ett otäckt sug i mellangärdet fick henne att hålla händerna över magen. Det var han! Men det kunde det inte vara? Eller?

Synfältet krympte, världen runt om henne försvann, och hon rusade mot honom. I farten stötte hon till ett bord med elegant inslagna presentförpackningar i guld och silver och de for åt alla håll. Hon registrerade braket när något gick i kras och expeditens hysteriska skrik på hjälp. Utan att tänka knuffade hon undan en spinkig pojke i gul mössa som precis sträckt fram handen för att lämna sin önskelista till den falska tomten. Pojken ramlade baklänges in i en blinkande ren och vrålade högt. Hon föll framåt över tomten, landande med ett knä i hans skrev och han stönade och vek sig framåt. Då grep hon om masken, stadigt med båda händerna. Utan att tveka slet hon av plastansiktet. Tomten grimaserade, höll händerna mellan benen. Kanske grät han, ögonen var blanka och oskyldigt blå i ett rynkigt okänt ansikte. Hon släppte masken, ställde sig upp och backade, mumlade fram ett tyst förlåt samtidigt som en vakt greppade hennes armar och drog henne med sig därifrån.