Fotograf: Susanne Schemper 

Skönlitteratur – Novell – Susanne Schemper – I nöd och lust

 

Jag ser mig omkring där jag står mitt på torget. Torget som är det lilla samhällets hjärta på dagen, pittoreskt inramat av gamla charmiga vita stenhus. På natten ligger det öde. Min blick vandrar och finner det den söker, det svaga ljuset bakom de skira gardinerna.

Jag rör mig närmare. Ställer mig med ryggen mot den svala sträva huskroppen och sluter ögonen en stund. Försöker föreställa mig henne därinne. Uppkrupen i sängen. Kuddar bakom ryggen. Mjuka lösa kläder. Eller kanske inga kläder alls. En naken kropp under svala lakan. Smala fingrar som febrilt knappar på tangentbordet. Kanske ett glas rött vin på nattduksbordet.
Vad skriver hon? Kanske något om mig. Om sin oro och rädsla. Om sin besvikelse och vanmakt. Hon vräker ut hela sitt inre till alla som vill läsa, väntar ivrigt på respons. Kommentarer från okända röster i cyberspace. Tröstande ord, uppmuntrande bilder och smileys. Fy fan.
En svag vind pockar på min uppmärksamhet och får mig att släppa fantiserandet. Jag plockar upp min telefon ur fickan och tittar på henne. Profilbilden på bloggen stirrar på mig. Lite väl utmanande. Hennes ögon är välsminkade och det blonda håret hänger fram på båda sidor om det runda söta ansiktet. Jag ler mot henne. Hon stirrar tillbaks. Med vana rörelser scrollar jag ner till det senaste inlägget. Det är långt. Längre än det brukar. Jag blir smickrad över att hon har skrivit så mycket om mig. Det betyder att jag finns för henne, att jag har ett värde. Orden betyder inte så mycket, det som betyder något är att hon har mig i sina tankar. Mycket riktigt är kommentarsfältet under inlägget fyllt med meningslöst tjat. 

Åh stackars dig, du måste anmäla honom. Innan han går för långt.

Hur kan han bete sig så? Vilket svin. Du är för bra för honom. 

Styrkekramar från en medsyster.

Hon är snabb på att gilla kommentarerna. Ofta svarar hon med ett litet hjärta. Jag skriver snabbt en kommentar:
Han kanske har sina anledningar. Har du varit en olydig flicka?

Jag skriver under med signaturen I nöd och lust och skrattar högt för mig själv när jag trycker på skicka. Den kommentaren lär inte få något hjärta. 

Jag rör mig utmed huset. Motstår impulsen att knacka på fönstret när jag smidigt tar mig förbi. Mjuka steg mot den stumma kullerstenen. Jag drar mig för att lämna mörkret, trivs med att vara ett osynligt hot. Men det är dags. Jag har varit borta länge nu. 

Så tyst jag kan låser jag upp ytterdörren. Alla lampor är släckta, det enda ljuset kommer från det välbekanta skimret från sovrummet. Vårt sovrum. 

”Älskling, jag är hemma.” Jag ropar. Högt och tydligt. Jag ser hur flimrandet snabbt försvinner, hör klicket när skärmen stängs. 

Inget mer bloggande i natt.