Fotograf: Susanne Schemper

Skönlitteratur – Novell – Susanne Schemper – 

NÄR KLOCKAN SLÅR TOLV

 

Smycket vilar tungt i halsgropen. Emma fingrar på det då och då. Hon är hela tiden medveten om den vackra gröna berlocken. Dess tyngd, hur den slår mot nyckelbenen när hon dansar; den svala baksidan i slät silver, en kontrast mot den varma huden. Den kraftiga kedjan är i silver och skaver en aning. Men hon vill inte ta av smycket, hon har lovat honom att bära det på nyårsafton.

Emma tar emot komplimanger hela kvällen, det strålar om henne. Varje gång hon passerar en av de stora guldspeglarna i slottssalen ler hon mot sig själv och för varje gång gnistrar smaragden i berlocken tillbaka, som om den bekräftar hennes skönhet. När det närmar sig midnatt drar hon sig undan en stund, känner ett starkt behov av lite lugn, av att komma bort från alla människor. Svetten rinner på ryggen, hon har dansat i många timmar. Hon smyger uppför en bred trappa. Tar av sig de högklackade festskorna, låter fotsulorna ljudlöst sjunka ner i den täta vinröda heltäckningsmattan som täcker trappstegen. Musiken från bandet och sorlet från hundratals gäster når henne fortfarande, men ljuden blir svagare för varje steg. När trappan tar slut befinner hon sig i en hall som leder vidare in i en mörk korridor.

Det är mycket svalare på den här våningen, nästan kallt, och luften luktar unket.  Hon ryser till när svetten torkar på ryggen. Något får henne att fortsätta gå och hon rör sig långsamt in i mörkret. Omedvetet smeker hon berlocken. I slutet av korridoren anar hon ett svagt ljus och hon ökar takten, lockas mot ljuset som en mygga. Korridoren slutar i ett underligt kalt rum. Mitt i rummet står ett runt bord och på bordet står en enorm guldfärgad kandelaber. De vita stearinljusen är tända och lågorna fladdrar och flämtar som om någon försöker blåsa ut dem. Men hon är ensam i rummet. Hon dras till bordet. Ju närmare hon kommer desto hårdare kramar hon om berlocken. Den är varm i hennes hand, nästan het och hon stannar mitt i ett steg. Berlocken rör sig i hennes handflata; i samma takt som pulsen. Som om den vill smälta in i henne, bli en del av hennes hjärta. Hon vill släppa den, men det går inte.

Fötterna har börjat röra sig igen, mot hennes vilja dras hon återigen mot bordet och hon ser nu att det står ett litet fotografi i en gammaldags silverfärgad ram bredvid kandelabern. Hennes fria hand rör sig mot ramen, lyfter den i precis samma ögonblick som det nya året välkomnas med ett storslaget fyrverkeri ute på gårdsplanen. Men Emma är helt omedveten om festligheterna som pågår, henne blick är fäst på fotografiet i ramen. Det är en kvinna på bilden. Kvinnan på bilden ler mot henne, kvinnan på bilden är hon. Emma drar efter luft, men det är som om luften inte når ner i lungorna, som om hon andas genom ett sugrör. Smaragden kvinnan har runt halsen pulserar och skimrar i grönt. Emma kämpar för att få luft, förstår nu att det är silverkedjan som dras åt, som krymper. Berlocken är iskall nu, den trycker mot adamsäpplet, hårdare och hårdare. På fotografiet ler kvinnan mot henne, samtidigt som hon långsamt rör sin hand mot sin hals. Emma tappar balansen, yr av syrebrist. När den sista fyrverkeripjäsen smäller av faller hon handlöst över bordet.