Fotograf: Susanne Schemper

Skönlitteratur – Novell – Susanne Schemper – Spegel, spegel på väggen där…

Hon lutar sig närmare spegeln. Biter sig i tungspetsen, fokuserar på uppgiften. Den nougatfärgade skuggan smälter in i den tunna huden och borstens tryck känns genom ögonlocket. Det får henne att rysa till av obehag, känslan av att något rör vid själva ögat. Med lätt hand duttar hon borsten i ögonskuggan igen. Inte för lite färg, inte för mycket. Nästa öga tar lite längre tid. När hon är klar sträcker hon på sig, granskar kritiskt sitt verk. Har hon suddat ut lagom mycket? Det får inte finnas skarpa linjer. Hon ler mot sig själv, smackar ljudligt med de perfekta läpparna. Den beigerosa färgen passar fantastiskt bra till både hudton och hårets nya slingor. Duger hon? Kommer hon att passa in? Kommer han tycka att hon passar in? Han ska presentera henne för sina vänner. Hon har både längtat efter och fasat för den här kvällen.

Handen greppar mascaran, det sista momentet, sedan är hon klar. Men handen stannar i luften. Vad är det för fel med hennes ögonbryn? Det ena är definitivt en aning mörkare än det andra. Hon tar ett steg tillbaka, studerar sig själv på håll. Ja, hon har inte sett fel, det vänstra är mörkare. Irriterad sträcker hon sig efter burken med tops. Hon råkar välta den och alla tops faller ner på det svarta badrumsgolvet. Det finns inte tid att städa upp nu, hon böjer sig ner, plockar snabbt upp en tops från högen och lutar sig nära spegeln. Med vana rörelser suddar hon det mörka ögonbrynet, låter topsens mjukhet stryka bort lite av den överflödiga färgen i de korta stråna. Ett par svettdroppar kittlas i hårfästet och utan att tänka stryker hon med handflatan över pannan. Förfärad ser hon hur svetten och beröringen får underlaget att bli ojämnt. Fan också, nu måste hon hinna fixa det.

Makeupsvampen darrar lätt i handen på sin väg mot pannan. Hon duttar och drar, men det blir inte bra och hon kastar den värdelösa svampen i vasken, borde inte ha köpt den billiga varianten. Kanske kan lite puder rädda situationen? Katastrof, tänker hon. I dag av alla dagar. Hon låter puderborsten fladdra fram och tillbaka över ansiktet, hoppas på att det fina pudret ska dölja alla skavanker. Men det blir inte bättre, det blir sämre. Pannan är inte längre slät och perfekt, utan flammig. Nu andas hon med öppen mun, hon har verkligen inte tid med detta. Hon försöker fokusera, sväljer hårt och slickar sig om läpparna. Helvete, hon hade glömt att hon målat läpparna. I spegeln ser hon fascinerat på när tårarna skapar ljusa ränder i sminket och tänker att hon ändå har lagt för mycket underlag, eller kanske för mörkt. Att hon måste börja om från början.

Utan att släppa sig själv med blicken får hon fatt i en handduk och hon gnuggar hårt och snabbt i ansiktet; tårar och smink smetas ut och hjärtat bankar vansinnigt i bröstkorgen. Badrummet känns instängt och varmt. Hon sträcker sig efter mobilen som ligger på toalocket och skriver ett snabbt sms till honom, förklarar att hon har hemsk mensvärk och att hon inte kan komma. När hon sjunker ner på det kalla toalettgolvet och samlar samman topsen med långsamma rörelser tänker hon att magen faktiskt gör väldigt ont. Att det är lika bra att hon går och vilar en stund. Att det var tur att hon bestämde sig för att inte gå, han får roligare utan henne. Att hon troligtvis ändå inte skulle passa in bland hans perfekta vänner.