Skönlitteratur – Novell – Susanne Schemper – Smaklig måltid

 

Två par. Två män och två kvinnor. En intim restaurang med dämpad belysning och lite väl pretentiös meny. De två paren lyfter sina enorma vinglas i luften nästan samtidigt, som om det var en väl inövad rörelse. Det klirrar lätt när glasen möter varandra i luften över det runda bordet. Petra hör klirret, hör rösterna. Skål för det ena eller det andra. Hon har ryggen mot sällskapet, men hon sitter så nära att om hon bara skjuter bak sin stol en aning så kommer hon att stöta in i henne. Hans fru.

Alla i sällskapet snurrar på glasen, sniffar på vinet. Petra hör dem när de dricker. Ljud som uttrycker njutning. Någon gurglar, smaskar överdrivet. Sedan ställer alla ner glasen. Hon vill så gärna vända sig om. Plocka upp en bit av surdegsbaguetten som ligger i korgen på bordet, kasta den med all kraft i pannan på honom. Eller kanske på henne. Nej, på honom. Mittemellan ögonen. Nu ler hon för sig själv, föreställer sig hur reaktionerna skulle bli om hon faktiskt gjorde det. Hur hans fru skulle gapa med sina botoxsvullna beigemålade läppar, skrika med gäll röst. Hur det andra paret skulle titta på varandra; först förvånade, sedan lättade för att det som hände inte handlade om dem. Om deras förhållande.

Petra kasar bakåt en aning med stolen, lite närmare kvinnan. Hon tänker på hans fru som den andra kvinnan. De flesta skulle väl säga att det är hon som är den andra kvinnan, men så vill hon inte tänka. Så vägrar hon tänka. När hon vrider huvudet till höger känner hon doften av kvinnan. Hon luktar dyr parfym och stickigt av hårspray. Petra sträcker sig efter sin öl, tar stora klunkar av den kalla beska drycken, sveper den utan att pausa. Sväljer rapen som hotar i strupen. Sedan reser hon sig hastigt upp. I farten slår hon till kvinnans axel med sin handväska. Kvinnan vänder sig om, stirrar irriterat upp på Petra.
”Oj, förlåt så mycket, det var inte alls meningen. Borden står så tätt här. Verkligen, förlåt.”

Kvinnan ler stelt och nickar. Petra låter blicken långsamt svepa över de övriga, hon drar ut på ögonblicket. Hon vet att han har sett att det är hon. När deras ögon möts ser hon ren panik i hans blick. Hon ler ljuvt mot honom, sedan går hon snabbt mot toaletterna. Petra måste bita sig själv i läppen för att inte skrika av triumf. Fy fan vad härligt det hade varit att se hans min. När hon kommer in på toaletten tillåter hon sig att skratta högt. Hon gör en highfive till sin spegelbild. Hennes ögon är alldeles glansiga, pupillerna stora och mörka. Tänk att hon vågade? Att hon vågade stå kvar och möta hans blick! Nu måste han darra i byxorna. Petra fnissar och sköljer händerna under kallt vatten.

När hon kommer ut från toaletten ser hon att sällskapet har fått in sin mat. Trots att hon är långt från deras bord så ser hon hans stirriga blick, ser hur han tittar upp från sin tallrik med ryckiga rörelser, hur han oavbrutet ser sig om. Petra sträcker på sig och då får han syn på henne. Han stelnar till. Handen som är på väg att föra in vad som ser ut som en bit blodig oxfilé i munnen, blir hängande i luften. Hans blick flackar; han tittar på Petra, slänger ett öga på frun som är upptagen med att sortera sin sallad, så en blick på Petra igen. Hon ler stort, vinkar med hela armen. Han ser ut som om han kommer att svimma och hon kan inte motstå frestelsen att ta ett par steg in i restaurangen, mot honom; bara för att se hur han ryggar, hur han omärkligt skakar på huvudet. Petra tar ett steg till, släpper honom inte med blicken. Sedan gör hon en liten snurr, vänder sig om och lämnar restaurangen utan att se sig om.