Du rör dig i rummet, vankar fram och tillbaks. Som ett lejon i bur, som om du är fånge i ditt eget hem. Din överkropp är naken, du är solbränd och ser stark ut. Men du är svag. Du är svag och ynklig. Jag trycker mig hårdare mot trädstammen, vill inte att du ska se mig om du tittar ut genom fönstret. Stammens skrovliga bark river skönt mot mitt bakhuvud. Luften är tung och kvalmig, doftar oemotståndligt av blött gräs som sakta torkar i solen. Det kommer att bli en vacker kväll, åskvädret har dragit vidare. Men inom mig mullrar det hotfullt; stormen som började i magen den där dagen har ökat i styrka för varje dag. Snart brakar det loss.

Du står still nu. Alldeles frusen mitt i rummet, som om du har fastnat mitt i en tanke.

Tänker du på mig? Undrar du vad jag gör nu?

Jag sträcker mig efter ett plommon. Trädet bär svullna blålila plommon, de är så mogna att skalet nästan spricker. Jag blundar och tar en stor tugga. Söt klibbig saft rinner nerför min haka. Jag slickar mina läppar och kladdiga fingrar och funderar på om jag ska ta ett plommon till. Eller om jag ska göra det jag har kommit hit för att göra. Jag spottar ut kärnan och tittar på dig igen. Du sitter ner nu, du vilar ditt huvud i dina händer. Dina armbågar är lutade mot mitt köksbord. Det är jag som har valt bordet, det är jag som har betalt det. Mina käkar värker, det flimrar för ögonen. Mitt bord, mitt kök, mitt hus. Mitt jävla liv. För fyra dagar sedan tog du allt ifrån mig. Sedan dess har jag famlat i mörker, trampat vatten, hållit andan. Har du sovit? Jag har inte sovit på fyra dagar. Jag har samlat mod och ord. Jag vet vad jag måste göra nu. Mitt hjärta studsar hit och dit och kroppens muskler vibrerar. Jag är tacksam för att trädet stöttar min kropp. Jag sträcker på mig, andas in den fuktiga sommarluften och börjar gå över den mjuka gräsmattan mot huset. Nu ska vi prata. Jag hoppas att du är redo.