Öppnar dörren det är tid att gå ut,

spränger mina ramar för inget tar nånsin slut.

Jag undrar vad jag får se inatt,

undrar om det är kallt,

Jag är ensam men går aldrig vilse här,

hemma bland skuggorna går jag aldrig isär,

Allt går snabbt och allt snurrar,

är inte yr eller så men ändå, jag trillar och fumlar.

Vänder mig om, tittar över axeln och säger kom, kom då, kom,

något rör sig bakom mig,

spökar det i mitt huvud,

eller ser jag vad jag vill se,

eller ser jag ingenting alls?

Backar några steg bakåt när jag rör mig framåt,

Nånstans längst fram hör jag ljudet av brus,

kaos räknas väl inte när livet är ett rus,

Det är natt tror jag men vem har koll på sånt,

det är benen som bär framåt, inte klockan som tar mig långt.

Knäpper min jacka och tänker på vad tystnaden ger,

allt går i ultrarapid och vi blir bara fler och fler.

Var är jag på väg och vem är jag inatt?

Hör sirener och pulsen som bankar, undrar är detta allt?

Tänder en cigg och sedan en till,

glöden ramlar för jag vägrar att stå still.

Känslor bränner av och natten gör mig hel,

undrar vem är du,

tappar mina skor,

spelar inga spel.

Kastar tärning i luften och hoppas på ingenting,

har redan det jag vill, här bland husen är vi queen och king.

Jag sa det igen och jag gör det igen,

upprepar kaoset börjar längta hem.

Även om livet på min balkong är soft,

drömmer jag drömmar om mirakel, alltid nåt.

Du och jag vi är stöpta i samma form,

blänker i silver, brons, guld och krom.

Kanske få förstår vad vi tänker eller hör vad vi sa,

kanske få förstår hur vi kan tycka detta är bra.

Kanske inbillar oss att allt är bra i försvar,

ställer för många frågor, får vaga svar.

Att se er där nere som små myror i en stack,

väcker mig ur bubblan och jag inser,

fan,

mina drömmar om allt jag inte hade, sprack.

Har inbillat mig igenom allt åter igen,

vaknar av ett pling, tack för mailet min vän.

Borta i betongen,

du med batongen.

Du som vandrar rundor i 164,

som sväljer drömmar istället för syra.