Vad händer när vi dör? Oj, det är en ganska stor fråga, en som jag är rädd att det inte finns något enkelt svar på. Jag kan ju med en gång säga dig att alla religioner har i stort sett fel. Alla så kallade redogörelser i heliga skrifter är försköningar eller ren fiktion. Men en sak stämmer, det fanns en gång en Lieman, någon som var där vid slutet och ledde själen vidare. Hm? Vad som hände med honom? Tja, jag skulle kunna berätta om hur man hittade en avbruten lie och ett krossat timglas i Nagasaki 1945, men det har du säkert fått höra sen grundskolan. Du vet säkert också att det blev lite tumult när alla i ledande position, allt från de mäktigaste av presidenter och diktatorer till de obetydligaste av borgmästare och prästerskap mottog en manual och ett avskedsmeddelande som inte var helt fritt från svordomar, många av dem på utdöda språk. Naturligtvis vet du även att ingen tog detta på allvar, alla trodde detta var ett otroligt utstuderat skämt. I alla fall tills saker blev, låt oss säga, stökiga.

Jag tänker inte tråka ut dig med en fullständig redogörelse om hur människan för en gångs skull, efter lite om och men, gjorde gemensam sak för att inte utplåna sig själva helt och hållet. Det kan du läsa om på Wikipedia. Inte för att ni har slutat försöka ha ihjäl varandra, men det finns inget som bringar er samman så väl som ett okänt hot. Det är dock typiskt att ni så fort ni har löst ett problem hittar på nya och återgår till att mörda varandra i banala bråk som vems gud som är bättre eller vem som har ritat imaginära gränser på vilken jordhög etcetera. Även när ni får städa upp efter er själva fortsätter ni att göra saker komplicerade. Det måste dock sägas att jag kan inte låta bli att imponeras av er, då ni trots tydliga instruktioner ändå lyckas göra saker och ting överdrivet svårt för er själva. Ni blandar in politik där den inte behövs. Ni frågar efter svar där inga finns. Ni vill ha ordning där det enbart finns kaos. Ni tycks även vara övertygade om att ni är de enda av betydelse i hela universum. Det är fascinerade att en hel art lider av storhetsvansinne. Ni är väldigt unika på det viset. Eller ja, ni och katter.

Hm? Om någon människa någonsin har fått reda på vad som händer efter döden? Tja, jag har en historia i åtanke, det är dock ingen trevlig sådan. Om du förväntar dig en upplyftande berättelse som inger hopp så tror jag att du kommer att bli besviken. Denna historia är kanske något nedslående och kan lämna dig tom eller kanske ännu värre – medveten. Eller så lämnar den dig helt opåverkad, vad vet jag. Ni är alla så hemskt blasé nu för tiden. Och det finns inga biljakter i den här historien. Nej, det är inte mycket till sex i den heller. Vad är det med er och sex egentligen? En historia kan vara intressant utan att någon klär av sig och spenderar tio taffliga minuter med att flåsa och göra fåniga ansiktsuttryck. I alla fall, hur börjar man en sån här historia? Vi gör det enkelt och börjar med en måndag.

I.

För Michael Svensson, tjugofyra år och entusiastisk cyklist, lekte livet på den ovanligt varma majdagen i Gävle. Med Iphone-lurarna intryckta i öronen trampade han på tillbaka mot Gallerian Nian. Han hade just lunchat med sin flickvän Katrin och gjort upp planer inför kvällen: handla ost och kex på Willys efter jobbet och sen mysa i soffan till Gilmore Girls. Detta var för att fira deras första officiella dag som sambos.

I likhet med många andra av arten homo-birota, även känd som den cyklande människan, var Michael övertygad om sin egen odödlighet. Trafikregler var något som bara gällde bilister. Det rörde sig inte om en religiös övertygelse att han var kung över gatan och att de avgassprutande miljöbovarna snällt skulle anpassa sig till hans spontana riktningsbyten. Han var helt enkelt en av många sen-nittiotalister som inte helt hade tagit reda på just hur zebralagen fungerar och aldrig riktigt förstått konceptet ”gemensamt ansvar i trafiken.”

I öronen började Laleh sjunga om att vara sig själv. Michael var av den sorten som behövdes informeras om vad som var bra musik för tillfället och den här låten var, enligt samtliga experter på NRJ, det man skulle lyssna på. Jag ska aldrig ta skit igen sjöng Laleh för Michael, som helhjärtat höll med. Ba, ba, bara få va mig själv. Med mer entusiasm än skicklighet, eller tonkänsla, började han sjunga med utan en enda tanke på vilka som kunde höra och döma honom.

När han närmade sig korsningen vid Södra Kungsgatan och Norra Strandgatan drogs hans blick mot någon bland de lättklädda fotgängarna. Bland alla hastigt framplockade sommarkläder och akutinköpta solglasögon såg han en gänglig, blek man med blont stripigt hår, iklädd en svart läderrock. Han stod lutad mot betongväggen till Gimlins Studio. Han åt på en hamburgare. Folk som trotsade normen med värmeslags-framkallande kläder var inget ovanligt, men något hos just denne modekritiker stod inte helt rätt till. Han framstod som skarpare, som om någon hade klistrat in en högupplöst bild mot en pixlig bakgrund. Michael kunde, trots avståndet se att hamburgaren var från Sibylla. Aldrig hade ett varumärke fått honom att känna sig så kall inombords.

För den första av alla de otaliga gånger han hade cyklat över just denna korsning hände just då två saker; Michael, som var mer oaktsam än vanligt i trafiken, noterade inte rödljuset. Föraren i den framrusande Volvo V50:n, i normala fall punktligheten själv, hade avnjutit sin lunch lite för länge och behandlade hastighetsbegränsningen som en godtycklig rekommendation snarare än lag. Oaktsam cyklist mötte stressad bilist i en symfoni av metallskrap, tjutande bildäck och krossade benknotor. Jag tittar upp mot himlen. Så finns det nån där, finns du ens sjöng Laleh i Michaels öron när han flög genom luften.

Det intensiva mötet mellan mjuk människa och hård bil verkade inte bekomma den läderklädda mannen. Han tittade inte ens upp när Michael, med ljudet av en blöt handduk mot en kakelvägg, landade på asfalten medan cykelhjälmen studsade vidare längs gatan. Mannen plockade lugnt fram sin mobil och tittade på det med milt intresse medan han tog de sista tuggorna av sin hamburgare. Han knycklade ihop pappret, såg sig om efter en papperskorg och slängde därefter pappersbollen diskret runt hörnet. Han torkade sina dressing-kladdiga händer på läderrocken, drog därefter handen genom sitt tunna hår och började gå mot den fallne cyklisten.

För Michael hade resan från cykel till asfalt saktat ner världen. Han hade sett vartenda gapande ansikte som följde hans färd. Hört varenda flämtning. Sett hur hans ena sko passerat honom som i en absurd kapplöpning. Oroat sig över sin cykel. Sett Katrins ansikte framför sig. Han kände inte när hans kropp och asfalten möttes. I vad som kändes som en evighet låg han och tänkte att det kanske gick bra ändå. Därefter kom smärtan som ett snabbtåg med en vansinnig lokförare.

Varenda cell i hans kropp brann och skrek. Hans huvud kändes mjukt. Han kände varenda småsten som hade grävt in sig i hans kött. Han ville skrika, men lungorna ville inte samarbeta. Det kändes som om asfalten kokade mot hans ansikte. Han försökte röra på sig och upptäckte att inga av hans lemmar lydde honom. Han försökte ropa på hjälp. Rösten pep ensamt bland alla upprörda och förfärade röster som sa åt varandra att göra någonting. Ett par svarta ben närmade sig. Äntligen någon som gör någonting, tänkte Michael. Benen försvann och byttes ut mot ett ansikte.

”Det är över snart” sa ansiktet som sneglade nedåt och tillade:

”Eller, ja. Om fyra minuter.”

Michael stirrade på ansiktet som var blekt och avlångt. Den kalla känslan inombords inföll sig igen, men han kunde inte avgöra om det berodde på ansiktet eller att hans kropp började gå in i chocktillstånd. Häst, tänkte Michael osökt. Blek häst. Blek död häst. Med kajal. Hans blick drogs ner mot en liten emaljknapp på mannens rockslag. En svart triangel, knappt synlig mot det blankslitna lädret. Detta ihop med kommentaren fick Michaels hjärna att komma ikapp med verkligheten.

”Jag håller på att dö, eller hur?” pep Michael.

”Tyvärr”, svarade hästansiktet som därefter vände sig hastigt bort.
”Seriöst?” Ordet dröp av avsky.
Michael försökte se vem ansiktet talade med. Han såg en ung kille som höll fram en mobiltelefon. Han filmade Michaels sargade kropp och tuggade tuggummi med det curlade släktets arrogans. Mobilkillen fnös med en indignerad konstnärs frustration.
”Mäh, chilla” sa den självutnämnde fotografen. ”Jag ville ju bara titta liksom.”
Den svartklädde reste sig, slet åt sig telefonen och skallade därefter ynglingen helt utan ceremoni mellan ögonen. Mumlande röster stämde upp i upprörd kör. Telefonen försvann i läderrocken.

”Du får tillbaka den nästa gång vi ses.”
Nästa lät otroligt likt sista.

Dokumentärfilmaren tog till flykten men ersattes raskt av en kvinna med en uppsyn som inte bara hade få mjölk att surna, utan troligen även fått mjölkbonden att skjuta kossan.

”Så där kan du inte göra!” skrek hon, ackompanjerad av ett bekräftande muttrande på behörigt avstånd.
”Det där är misshandel och, och.” Kvinnan verkade komma av sig i jakten på passande illdåd.
”Missbruk av makt?” fyllde den anklagade i.
”Precis!” utbrast hon i oförtjänt triumf. ”Jag ska anmäla dig, din fascist!”

Med en gatutrollkarls elegans snärtade mannen fram ett visitkort under kvinnans näsa.
”Ring det här numret om du vill lämna klagomål. Telefontider är vardagar tio till femton. Stängt för lunch mellan tolv och ett. Era synpunkter är viktiga för oss.” sa mannen. Kvinnan stirrade på kortet. Hon verkade vara osäker på om detta var en seger gentemot en förtryckande myndighet eller om karln drev med henne.
”Är vi klara? Jag är lite upptagen här.” Han väntade inte på svar, utan satte sig återigen på knä bredvid Michael.  

”Ursäkta” sa mannen. ”Jag har bara lite svårt för YouTube generationen.”

Michael nickade så gott han kunde. Andningen började bli svårare.

”Vad händer sen?” sa Michael mellan blodfärgade salivbubblor.

”Tja, efter själva ‘avlidandet’ kommer en handläggare att ta hand om-”
”Nej, efter det.”
Mannen blåste upp kinderna. Michael var övertygad om det var en uttjatad fråga, men han ville veta.
”Ärligt talat så har jag ingen aning,” svarade han till slut. ”Det är inte min avdelning. Jag är bara här för att se till att du kommer vidare.” Han sneglade på mobilen. ”Fem sekunder kvar.”
Michael ville be honom att kontakta Katrin, hans föräldrar. Be honom att hälsa att han älskar dem alla. Han strupe lyckades inte frammana mer än ett litet gurglande. Därefter fanns inte Michael Svensson längre kvar bland de levande.

Den svartklädde mannen nickade för sig själv och gned en komplicerad symbol med tummen på den avlidnes panna. Därefter reste han sig, borstade av sina byxor och började gå.
”Ni är så jävla fulla med skit, sa en härsken röst.” Kvinnan hade fortfarande visitkortet i ett fast grepp och högg med det som om det vore en sabel. ”Ni vet exakt när vi ska dö och ändå gör ni inte ett skit! Ni bara lever på våra skattepengar och tror att ni kan bete er hur som helst mot vanligt folk. Du svarade inte ens på den där stackarens fråga! Vad gör ni med oss efter vi har dött, va?”Q

Kvinnan inspekterade visitkortet en gång till och avslutade sin harang med ett bitskt ”Svara mig, Gabriel Andersson!”

Gabriel ignorerade de fantasifulla förolämpningarna kvinnan fortsatte att skrika efter honom. När han nådde sin bil, som stod felparkerad utanför Hyresgästföreningen, stirrade han in i rutan. Hans panna värkte efter skallningen, men det var det värt. Likaså utskällningen han räknade med att få när han kom tillbaka till kontoret. Han betraktade sin tjänstebil. En liten Opel Kadett årgång ’91, vars färg endast kunde kallas sjuklig. Gabriel stirrade på sin reflektion.

”Jag såg, och se,” muttrade han, ”en gulblek Opel Kadett, och han som satt i den hette Döden, och han hade dödsrikets byråkrati i följe.”

Han slet upp bildörren, lutade sig mot den och plockade fram ett skrynkligt Lucky Strike-paket. En avbruten cigarett fanns kvar. Gabriel slet av filtret och tände den resterande stumpen. Efter tre inte fullt tillfredsställande bloss slängde han cigaretten ifrån sig. Han tittade in i bilen, nickade och vecklade in sig med passande stön och svordomar. Jävla clownbil, tänkte han.

Efter tre omvridningar och hot om skroten hostade Kadetten till liv. Bilstereons ljusdioder flammade upp och en rostig motorsåg ställde frågan Why are we here, we don’t even know. Why are we here at the terminal show? Gabriel vred snabbt volymknappen åt vänster. Det här var inte tid för Motörhead, trots att det var en befogad fråga. Han plockade fram ett formulär från handskfacket och sneglade mot passagerarsätet. 

”Nej jag ljög inte. Jag har verkligen ingen aning om vad som händer sen. Kärringen hade bara foliehatten för hårt omlindad.”
Han klickade igång sin bläckpenna och började fylla i formuläret. Han tvekade och vände sig mot det till synes tomma sätet.
”Är det Michael med ‘ch’ eller ‘k’?”

Passagerarsätet svarade inte.

 

II.

Pyramiden med fimpar gjorde sin bästa cirque du soleil imitation där den trotsade tyngdlagen i det lilla askfatet. Malin stirrade, vågade knappast andas då minsta vindpust skulle kunna sprida aska över hela skrivbordet. Askfatet var tomterött och pryddes av en skavd McDonaldslogga. Hon hade aldrig sett det gula M:et på något tobaksrelaterat och antog att det härstammade från den mörka eran i mänsklighetens historia när rökning tilläts överallt. Den eran verkade dock leva och frodas i det minimalistiska kontoret Malin befann sig i. Det kontroversiella askfatet var placerat på ett skrivbord av fantasilöst furu och dekorerat av ett intrikat mönster av kafferingar. De nikotinfärgade väggarna följde det asketiska temat med undantag av en väggkalender. Den visade en korg med kattungar. Malin noterade att det angivna året var 1983, katterna borde vara damm vid det här laget.

Malin vände sin uppmärksamhet åter mot den plufsige mannen i den gnisslande kontorsstolen. Hon försökte att inte stirra på de tappra hårtestarna som förgäves försökte täcka hans skinande flint. Hans hud matchade färgen på skrivbordet – gulaktig och fläckigt. Han tuggade på en blyertspenna medan han läste hennes CV. Malin kunde inte låta bli att känna sig besviken. Den här arbetsintervjun hade inte skiljt sig på något vis från alla de andra hon genomlidit. Alla gamla floskler hade förekommit: vad tror du att du kan tillföra, varför sökte du den här tjänsten och så vidare. Hon hade haft en romantiserad tanke om att Ad Vitam-förvaltningen skulle ha mer exotiska frågor. Åtminstone frågor om hennes tro och tankar om döden. Hon var å andra sidan inte intresserad av att få jobbet. Hon hade sett hur folk reagerade på själindrivare. Enda anledningen till att hon ens var där var att handläggaren på arbetsförmedlingen hade tröttnat på henne. Hon var en utbildad dramapedagog som försent hade upptäckt att hon inte tyckte om att jobba med barn, eller människor överhuvudtaget och tanken på att ha något större ansvar för något annat än hon själv gav henne magknip. Denna cocktail av nojor och icke befintligt självförtroende resulterade i att hon inte hade en aning om vad hon ville eller kunde göra med sitt liv. Inga ambitioner, inga drömmar. Om man därtill adderade brist på verklig arbetserfarenhet utöver en veckolång karriär som jordgubbsförsäljare i högstadiet var hon vad man kunde kalla fullständigt ointressant på arbetsmarknaden.

Den plufsige mannen, som enligt namnbrickan på den stickade tröjan hette Kenneth, la ifrån sig hennes kortfattade CV och uppbådade vad Malin hoppades var den sista frågan så att de kunde avsluta charaden.

”Var ser du dig själv om fem år?”

Hon hade alltid hatat den frågan. Hur skulle hon veta det? Om hon hade vetat var hon skulle vara om fem år skulle hon knappast sitta här och låtsas vara ute efter ett dödfött jobb som hon absolut inte ville ha. Skulle hon försöka vara putslustig och säga att om fem år skulle hon sitta i hans stol? Hon bestämde sig för devisen Ärlighet Varar Längst, ett uttryck myntat av någon som antagligen aldrig varit arbetslös. Hon drog djupt efter andan, petade upp sina glasögon med ett omedvetet långfinger och sa:

”Jag har inte en aning om var jag är om fem år. Jag har inga som helst framtidsutsikter förutom att inte bli hemlös eller svälta ihjäl.” Kommentaren hade kommit ut lite snäsigare än vad hon hade tänkt sig, i normala fall hade hon bara uppmanat ett tystlåtet ”vet inte” men syrebristen och nikotindoften började ge henne en migrän som trumfade alla hennes mentala spärrar.

Kenneth reagerade inte enligt kutymen. Istället för att avbryta intervjun och lova att de skulle höra av sig men det är ju så många sökande och tacka för visat intresse, fortsatte han bara att titta på henne. Efter några minuter var Malin inte säker på om karln fortfarande var vaken eller om han hade somnat med ögonen öppna. Surrandet från ljusrören i taket och ett litet pipande från Kenneths näsa ekade i rummet. Hon var på väg att resa sig och ruska om honom när han verkade blinka till liv.

”Jaha ja.” sa han som om han hade hittat något särdeles intressant under sin sko. ”Vad skulle du säga om en provanställning?”

Malin kom på sig själv med att gripa tag i armstödet. Det här var inte rätt.

”Va?” var det enda hon kom på att säga.

”Ja det är ju så att vi sällan tar in någon direkt. Det är ju trots allt en, ska vi säga udda position vi har. Men vi kan erbjuda dig en vecka på prov med en handledare och se vart det tar oss. Låter det bra?” Kenneth sträckte förväntansfullt ut sin hand mot henne.

Det lät fruktansvärt, men samtidigt visste Malin att arbetsförmedlingens tålamod började ta slut. Om Kenneth hade bett henne att fara och flyga hade hon kunnat gå tillbaka till sin handläggare och sagt tyvärr, de var inte intresserade, bättre lycka nästa gång och så vidare och kunna återgå till att titta på Netflix och tycka synd om sig själv. Men om hon tackade nej till ett faktiskt erbjudande var det bara en tidsfråga innan hon skulle stå helt utan pengar och hamna på gatan. Eller ännu värre, behöva flytta hem till sina föräldrar. Men arbeta på Ad Vitam? Ärligt? Hon var inte ens säker på att kärringen på arbetsförmedlingen hade varit seriös med detta. Ingen ville jobba här, inte om man hade alla hästar hemma i alla fall. Inte nog med att de på förvaltningen i regel var mer föraktade än de där stackars jävlarna som kollar Tv-licensen, hon hade svårt med folk som det redan var. Snacket gick ju även om vad som egentligen händer här och på alla andra Ad Vitam-anläggningar. Otäckt snack. Men vad kunde hon göra? Hon började känna sig illamående. Hon ville verkligen inte, men såg på Kenneths fläckiga kerubansikte, nickade och tog emot hans knubbiga, smått fuktiga hand.

”Perfekt. Kom tillbaka imorgon klockan sju så får du en rundgång och en handledare.”

Hurra.