Fotograf: Veronika Persson

Jag har aldrig deltagit i Earth Hour. Jag glömmer bort det vartenda år tills jag ser att Facebookflödet svämmar över med bilder på värmeljus. Jag vet inte ens om jag kan reglerna för hur man deltar i detta miljömedvetna fenomen. Ska alla lampor vara släckta? Hur gör man med TV, Wi-Fi och datorn? Får man lov att ladda mobilen under denna mörka timme?

Nej, Earth Hour har inte varit något som satt igång miljökämpen i mig, men det betyder inte att jag fullständigt skiter i vad som sker med vår planet. Jag källsorterar fanatiskt, plockar isär mjölkförpackningar som har plastkork och slänger var del i rätt sopkärl. Ingen bil äger jag heller, så bussar och tåg är mina bästa vänner. I mataffären fylls vagnen med ekologisk mat i den mån jag har råd, och dessutom väljer jag grönsaker framför kött.

Jag är en medveten vuxen helt enkelt. Så logiskt sett borde Earth Hour vara ett initiativ som engagerar mig. Jag vill ju trots allt att Tellus ska förbli vacker, och att kommande generationer ska slippa läsa om hur isbjörnarna utrotades. Men det är inte så enkelt att delta i denna timmeslånga nedsläckning när min bitterhet ser det som en tom gest.
Earth Hour likställer jag med insamlingsgalor. Man bryr sig om något hemsk för en kväll och dagen därpå är livet som vanligt igen. Det är faktiskt svårt att tro att varenda Svensson som skickar iväg en femtiolapp till musikhjälpen agerar solidariskt resten av året. Samma misstro har jag mot personer som just nu sitter hemma i mörkret, för jag förmodar nämligen att många av dem väljer bilen framför cykeln.

Spammandet med värmeljusbilder och viljan av att leka duktig är förövrigt inte bara ett beteende som sker en gång per år. Samma avsikt har joggaren som tar bild på sin idylliska grusväg i skogen. Den ”generösa” individen som skriver rader om hur fantastiskt det är att skänka en slant till den stackars tanten utanför ica, är också en pjäs i det digitala skådespelet. Man agerar såhär för att bygga upp en illusion av att jag minsann är en fin människa som bryr sig om de små sakerna i livet. Det hela resulterar i en kapplöpning om vem som kan fejka sig till flest likes.

Så vad finns det då för mening med en årlig, klimatsmart tradition om folk bara låtsas bry sig för en kväll? Kanske är jag en cynisk gnällspik som tror att den goda människan bara är en dräkt man klär sig i när tillfället passar. Kanske är jag dock en realist som är trött på mänsklighetens dubbelmoral.