Jag minns hur pappa ibland sjöng Vreeswijks Inatt jag drömde för mig, och hur mycket jag gillade idéen om att ingen längre känner till det ordet Militär. Jag minns också alla de historier från lumpen som både han och hans bröder flertalet gånger berättat för mig. Oftast med en sarkastiskt underton.

En av dem spenderade veckor på att “vakta ett berg”.  De andra två tvingades att tälta, med snö ända upp till midjan. Hade de riktig otur fick de sova under bar himmel, eftersom fienderna hade stulit deras tält. I verkligheten fanns det inte några fiender, istället var det befälet som tagit tältet ifrån dem.

En annan guldklimp från de tre brödernas värnplikts-upplevelser är när en av dem tvingades klättra över stängslet för att ta sig in på regementet. Det som hade skett var att befälet skickat ut dem på nattorientering. När brodern kom tillbaka hade alla redan gått och lagt sig och dessutom var grinden låst.

Men ibland, när det inte går att skämta bort de där jobbiga månaderna från deras ungdom, hör jag allvaret i deras röster. Som när en av dem skulle kasta en handgranat för första gången. Då var han skräckslagen över att något skulle gå fel när han drog ut sprinten. Han ryser alltid när han berättar om rädslan.

Jag har också fått lära mig att deras mamma alltid lagade mängder med mat inför deras hembesök. Hon trodde nämligen att de inte fick äta ordentligt på regementet. En av de tre bröderna chockade henne när han kom hem och det visade sig att han gått upp i vikt. För honom var matstunderna det enda han fann någon glädje i.

Den värsta anekdoten står min pappa för: Efter varje hembesök önskade han att något skulle ske så att han slapp fortsätta att göra lumpen. Han brukade önska att tåget skulle köra av rälsen, och att vagnarna skulle välta. Att han skulle skada sig så pass mycket att han fick ligga på sjukhuset i några månader. På så sätt skulle han kunna undvika resten av utbildningen. När tåget aldrig var med om någon olycka och han var tvungen att fortsätta sin färd mot regementet hoppades han istället på att bussen skulle slira och köra in i ett träd.

Det är dessa scenarier jag tänker på när jag får reda på att värnplikten ska återinföras. Speciellt den sistnämnda. Givetvis är jag fullt medveten om att lumpen-anekdoterna från min pappa och hans bröder är bagateller jämfört med de som tvingats in i verkliga krig. Men jag kan inte ignorera illamåendet som växer när jag läser artikel efter artikel. Rapporteringar om den där skyldigheten att delta i en militärutbildning. Den som lätt kan leda till att individer känner sig tvingade till att göra lumpen. Det är den som är orsaken till att de tre bröderna inte minns värnplikten som en lycklig tid. Och kanske kommer ungdomar redan i år att känna som min pappa gjorde på tåget mot regementet. För de ungdomarna och för kommande generationers skull hoppas jag att Vreeswijks visa om världsfred och avsaknad av gevär någon gång blir verklighet.