Skönlitteratur – Kortnovell – Sarah Sandell – En hårsmån från att blöda ihjäl

 

Jag sitter på sängen och river upp en hudflik på tummen. Den vill inte lossna så jag använder tänderna i ett sista desperat försök att få den att försvinna. För en sekund så försvinner trycket över bröstet och jag kommer ihåg hur det känns att andas igen. Hudfliken vill inte lossna. Den envisas med att sitta precis där den är och i samma stund kommer trycket över bröstet tillbaka. Jag tittar på klockan och den visar att det är fem minuter kvar. Jag försöker med min vänsterhand istället och denna gång lyckas jag. Men jag drar för långt in mot nageln och det börjar blöda. Livet är visst alltid så, en hårsmån ifrån att falla isär. En hårsmån ifrån att blöda ihjäl. På vad som känns som en sekund har de fem minuterna passerat. Ett hopp tänds inom mig, han kanske har glömt av det. Jag hör mammas fotsteg som sakta närmar sig min dörr.

– Gumman, är du klar? Frågar mamma igenom dörren.

– Ja. Är han här? Svarar jag.

Hon öppnar dörren försiktigt och går in. Hon försöker dölja det men jag ser det. Hon vill lika lite som jag att jag ska åka.

– Nej, svarar mamma. Han är bara lite sen men han kommer närsomhelst.

Jag känner hur det börjar svida bakom ögonlocken. Nej! Inte nu, inte framför mamma. Men jag kan inte stoppa det, inte när mamma tittar på mig med den blicken som ser rakt igenom mig. Mammas trygga armar omfamnar mig och jag viskar;

– Snälla mamma jag vill inte åka. Snälla kan jag inte få stanna hos dig? Rösten spricker på slutet och mamma kramar mig hårdare.

– Älskling. Jag vet att du inte vill, men det kanske inte blir som förra gången.

Jag lossar mig ifrån hennes kram och känner hur hjärtat börjar slå fortare. Tankarna snurrar i ett virrvarr av potentiella ursäkter och jag börjar riva på en ny hudflik på tummen. När jag inte lyckas komma på en ursäkt för att inte åka blir jag arg. Jag blir arg på den personen som aldrig kommer sluta att älska mig. Jag känner hur trycket över bröstet förvandlas till ett monster som växer sig allt större inom mig. Monstret äter upp allt som är jag och jag kan inte få det att sluta. Jag öppnar munnen och med en röst jag inte trodde att jag hade och skriker åt den personen som förtjänar det minst.

– Jag hatar dig!

Mamma hinner inte svara för precis när mina läppar har slutat röra sig ringer det på dörren. Hon pussar mig på pannan och reser sig upp för att öppna dörren.

Jag är 7 år gammal och jag ligger under min säng. Tårarna rinner våldsamt ner för mina kinder. Mina händer håller krampaktigt om sängbenen, jag blundar och kniper igen ögonen så hårt jag bara kan. Med all inre kraft som en sjuåring kan ha så ligger jag och önskar att jag ska bli osynlig, som i Harry Potter när han tar på sig osynlighetsmanteln. Verkligheten visar sig vara något annat för 30 sekunder senare knakar det i sängbrädorna ovanför mig. Jag vågar inte öppna ögonen och se vilka fötter det är som sitter där på min säng. Tystnaden är olidlig. Jag håller andan och kämpar för att hålla emot gråten.

– Gumman, vi måste åka nu så vi inte blir sena till farmor, säger han.

Jag öppnar ögonen och tittar till vänster om mig. Jag ser ett par svarta strumpor med hål på hälen. Tystnad igen. Han väntar på att jag ska svara.

– Okej pappa.